Utmattningsdepression

I mars för ett år sedan la jag mig på soffan en dag och ringde David. Jag sa att jag orkar inte mer, du få komma hem. Då hade allt rasat över mig som en stor tung vägg. Inte helt plötsligt, det hade snarare smugit sig på, rasat bit för bit. Under så lång tid hade jag försökt att hålla mig positiv. Att tänka det är "bara" diabetes. Men sakta men säkert hade tröttheten, oron och stressen tagit ut sin rätt. Plötsligt fick jag svårt att sova och fick panikångestattacker. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte, nu får jag en hjärtattack, på riktigt. Jag kände det som ett enormt misslyckande att jag inte längre kunde tänka "bara" diabetes, utan tvärtom kände hur jävla skitpestigt det är med diabetes.

Ett läkarbesök senare resulterade i stämningsstabiliserare- eller även kallat antidepressiva- och sjukskrivning. Både jag och läkare insåg att det här var inget jag skulle klara på egen hand. Jag träffade både psykolog och kurator i vårt diabetesteam. Ganska omgående fick jag höra att det var en utmattningsdepression jag hade gått in i. Skönt ändå att få svar på varför jag kände som jag kände.

Efter en ganska lång sjukskrivning startade en ännu längre återhämtningsprocess.I januari i år slutade jag med tabletterna och tyckte det kändes bra. Nu för tiden tycker jag att jag trots allt mår ganska bra, även om jag fortfarande inte är där jag var innan allt det här började. Det som jag märker är största skillnade nu är att jag är så fruktansvärt stresskänslig. Jag har överhuvudtaget ingen motståndskraft. Nu det allra senaste så har det varit stress med jobb, med lägret, barnen har varit mycket sjuka och ovanpå fick nån jag bryr mig mycket om ett tråkigt besked. Det här resulterar i att jag denna vackra lördagsmorgon sitter vid köksbordet och kaffekoppen med en stressklump i magen. Känner att jag borde. Men när jag tänker efter finns det inget jag borde. Det är helt enkelt en allmän stressklump som värker. Trots att jag vet att det inte är nåt särskilt jag borde, utan borde istället slappna av och njuta av morgonen, kan jag inte riktigt.

Det är ett beteende jag hoppas försvinnner med tiden...