Permission

Hemma igen, officiellt sett på permis, men tanken är att vi bara stämmer av per telefon imorgon för att sen skrivas ut. Skönt ändå, för skulle det vara nåt mer behöver vi inte åka via akuten.

Jag är så trött. Trött i själen verkligen. Önskar att nån la en resa till ett härligt medelhavsland vid mina fötter och sa- här, ta med dig familjen och njut av lugnet och varandra.

Det hade gjort mig glad.

Avdelning 324

Här var vi igen då, ja.

Och inte fattar vi riktigt vad som hände heller. Sigge har förvisso en vanlig hederlig förkylningsinfektion i kroppen. Så när han vaknade med ett socker på 18 kändes det inte jättekonstigt. Så tänkte vi äsch, lika bra att kolla ketoner. 4,9. Faktiskt lite chockartat! Han har aldrig förut varit i närheten av så höga ketoner. Nu vet jag ju om en annan liten diabeteskille som får sådana värden vid feber, men vi har aldrig upplevt det.

Vi ringde upp till 324, bara för att stämma av hur vi tänkt kring doseringen. Vi lägger på, jag känner mig lite nöjd, när sköterskan plötsligt ringer tillbaka. Då hade dr. Frida tyckt att vi skulle komma in iaf, bara för att kontrollera att han trots allt inte hunnit bli sur i blodet. Vi såg ju att ketonerna trots allt börjat sjunka så vi kände ingen jättestress när vi började packa iväg oss.

När vi kommer fram till östra är Sigge ändå ganska pigg. Börjar leka med legot och jag får jaga på honom lite för att han ska följa med mig in till sköterskans bedömningsrum. Där sitter han i mitt knä. Och bara på några minuter blir han helt slö. Han tappar fullkomligt. Nu ser jag hur sköterskan blir stressad, och bara tar Sigge ur min famn. Snabbt går jag med honom bort till akutrummet där rummet snabbt fylls av läkare och sköterskor. Sigge ligger helt apatiskt och bara tittar på ingenting. Emlan som hade påbörjats struntas i och man sätter snabbt en infart på ett annat ställe. I detta utgår alla från att han faktiskt blivit sur till följd av höga ketoner. Men så var inte fallet. Han var nämligen inte sur alls. Alltså vet man inte varför han blev så slö. Därför är vi nu inskrivna på avd 324 för observation.

Så nu sitter vi på vårt gamla rum här på avdelningen. Två sköterskor har kommenterat att visst var det på detta rummet vi låg -då. Vilket minne de har, det är ju trots allt tre år sedan.

Minnen kändes rent kroppsligt när vi klev innanför dörren. Här har vi kräkts, känt enorm förtvivlan men även hopp om framtiden. Och det är väldigt skönt att mötas av varma kramar när man kommer hit. Men jag hoppas trots allt att vi kan åka hem ikväll!