Provtagning

Ibland tänker jag att Viggo och Sigge tvingats bli oerhört tåliga. Så mycket de tvingas utstå dagligen. Rasmus har däremot fått leva välsignat lugnt. Så det är klart att det blir jobbigt att sätta infart. Det gör ont och känns bökigt. Frukosten intogs med sträckt arm eftersom infarten satt och skavde sin påminnelse.

I väntan på nästa provtagning satt vi inne på diabetesmottagningen. Endokrin har egentligen sitt väntrum en korridor bort. Men det är så skönt att sitta i vårt väntrum. Där vi suttit så många gånger förut. Vi drack kaffe och spelade Fia med knuff. Fick kramar från både sköterskor och goda vänner som lyckades ramla in vid rätt tillfälle. Så egentligen en ganska trevlig förmiddag.

Nu väntar vi bara. Sköterskan har lagt bevakning på resultaten och ringer så fort de kommit.

Addison?!

Sen en tid tillbaka tycker jag att Rasmus sett så grå ut. Blek och grå. Och trött. Plötsliga gråtattacker av ren trötthet.

Till slut, när jag grämt mig ett tag fick jag säga till David. Men jag ville inte. Ville inte göra realitet av min oro. Men samtidigt ville jag att David skulle göra det David gör. Ta bort min oro. Stilla den och göra den liten. Istället tittar David på Rasmus och säger "jag håller med". Då blev jag arg. Hans jobb var ju att stilla min oro. Inte bekräfta den. Så vi tog Rasse till vc. Där var sköterskans jobb att säga att han ser pigg ut. Istället sa hon "jag håller med". Dumma sköterska. Då blev jag arg på henne med.

Rasse gick hem därifrån med order att komma för provtagning. Men även ett lågt blodtryck. Förbaskade skitgoogle talade om för mig att Addison är på tapeten.

Idag ringde läkaren från vc. Kortisolnivåerna är i gråzonen. Nya prover behöver tas. Addison larmar högre.

Ringer kära dr. G. Behöver prata med någon jag litar på. Någon som kan förklara och berätta. Hon påpekar att addison är en allvarlig sjukdom. Att i vardsgsdriften handlar det om att äta sin medicin. Men vid sjukdom som feber och kräka kan det bli ytterst allvarligt. Då behöver medicineringen ske intravenöst.

Dr G tycker inte att Rasmus ska "joxa runt i öppenvården". Hon ringer tillbaka en timma senare. Hon har roddat för oss. Vi är inbokade på endokrin redan imorgon bitti. Prover ska tas kl 8, 9 och 10.

Hoppas vi inte ska behöva vänta länge på svar. Once again kramar jag och David om varandra och konstaterar att det är han o jag. Vi löser det här med, oavsett resultat.

Kamp

Som förälder till barn med diabetes består livet till stor del av kamp för barnens skull. Man kampar för rätten att de ska få vara som andra barn. Man kampar för rätten till fungerande relationer till andra. Man kampar för fungerande skolgång men även att de ska få delta i fritidsaktiviteter. Man kampar helt enkelt för att barnen ska kunna växa upp på lika villkor som sina jämnåriga. Allt detta kräver så mycket energi. Självklart ger man allt som förälder. Varenda gång. Lustigt nog hittar man gång efter annan ytterligare lite styrka. Man hittar orden för att föra ytterligare en strid, ytterligare en diskussion.

När man just vunnit en omgång och vågar luta sig tillbaka och sänka axlarna något kommer nästa sms från resursen. Viggos klass ska till skogen imorgon. Sigges fröken kommer vara ensam i klassen, alltså får Sigge följa med Viggos klass till skogen.

Nej! Absolut inte. Sigge har skolplikt. Sigge har rätt att vara med sina klasskamrater. Sigge ska inte halka efter för att rektorn inte ids lösa när dessa situationer dyker upp. Sigge ska inte straffas och utmärkas för att han har diabetes och vuxna inte tar hans rättigheter på allvar. Skulle man i något annat sammanhang helt enkelt ta en unge ur klassen för att skicka med på syskonets skogsutflykt?!

Så man kavlar upp ärmarna. Man kopplar på stålrösten. Och ringer till rektorn. Igen.