När Viggo lades in en natt på östra i mitten av september inleddes en period som jag överhuvud taget inte kunnat föreställa mig på förhand. Och tur är väl det.
Det var ju hans bältros som sen visade sig slagit ut hans insulin produktion. Höga svåra värden med daglig läkarkontakt. Under hela den här tiden fick Viggo vara hemma från dagis. Kändes inte riktigt aktuellt att lära upp personalen i att använda penna, vi visste ju att pumpen skulle komma. Dessutom var sockervärdena alldeles för oförutsägbara.
Efter två veckor pumpsättning. En känslomässigt omtumlande resa även om det funkade över allas förväntningar. Trots konstant ökande doseringar känns det dock som om han alltid ligger för högt. Det blir tydligt inte minst av att han får en rejäl känning redan vid 4. Kritvit och skakande ben. Men vi fortsätter kämpa på så att det så småningom ska bli bra.
En dag gick båda grabbarna på dagis tillsammans innan vi hittade första koppan på Sigge. Vi hade ju bara väntat sen bältrosen... Så hade Sigge en urjobbig period. Dåligt allmäntillstånd och totalt okänslig för insulinet. Under flera dagar gick pumpen på 200%.
Under förra veckan gjorde de ett par dagar tillsammans på dagis igen. Ett par halvdagar- resursen var sjuk.
Så är vi då framme vid denna veckan. Sigges skorpor trängs med en helt ny uppsättning prickar. I kombination med feber, rosslande andning och riktigt äckligt snor. En läkare har tittat på honom och hade ingen aning vad det kunde vara för prickar. Helt ärligt ser barnet inte riktigt klok ut...
Mitt i allt är det klart att jag känner viss tacksamhet över att vi gjorde det aktiva valet att jag skulle vara hemma, vi visste ju hur mycket det faktiskt är kring två små barn med diabetes. Och hur hade vi löst den här perioden annars?? Samtidigt blir det ju att allt detta hamnar på mina axlar dagtid, och så måste det ju vara. David gör allt han bara kan för att stötta. Men han kan ju inte vabba när jag redan är hemma. Klart att vi hade löst det på annat sätt om situationen varit annorlunda. Som det är just nu känner jag mig helt slut. Pga sjuka barn pga oro och funderingar. Pga konstant kamp mot socker och doseringsfunderingar.
Mitt i allt behöver dagis mycket backning nu när vi alla håller på att lära oss hur just Viggo fungerar. Även om vi alla kan pumpen rent praktiskt, så är det trots allt helt annorlunda.
Jag är trött. Just nu tycker jag illa om mitt vackra hem. Det känns som om dessa väggarna är det enda jag sett under senaste 1 1/2 månad. Problemet blir lite också att när David kommer hem kvart i fem så är det så mysigt att träffa honom att jag inte har nån lust att åka iväg.
Ikväll ska jag i vilket fall ta bussen till stan och dricka öl med en riktigt kär vän. Imorgon är David faktiskt ledig. Så det bästa av båda världar!
