fredag 28 januari 2011
Pumpväskan
onsdag 26 januari 2011
Diabetesläger
Satt igår med fem andra mammor som också har barn med diabetes. Vi hade nämligen samlats för att planera familjeläger på Sjövik i augusti. Väldigt trevligt var det.
Jag och David har ju pratat mycket om detta hur vi ska lära barnen bemöta sig själva och sin kroniska sjukdom. Att de aldrig ska vara offer för den. Att de aldrig ÄR sin diabetes. En mamma berättade om sin son som sa efter en influensa- vad skönt att vara frisk igen. Jag tycker det är underbart. Hon har ju verklgien förmedlat det jag är ute efter. Men hur det än är. Mitt i detta så kommer det så ofta tillfällen nät man inser att till viss del kan vi inte leva precis som "alla andra". Det finns tillfällen i vardagen där diabetesen definintivt kräver sin plats och kan till och med visa sitt fula tryne. Så det är trots allt rätt skönt att sitta där med andra föräldrar som vet precis vad det handlar om.
Till viss del hade vi svårt att hålla oss till ämnet. Vi tenderade hela tiden till att glida in på saker som doseringar, ketonmätare, pumpar, problem i dagis/skola etc. Sånt där som man helt enkelt behöver få ventilera med andra i samma situation. Därför ska det bli så roligt att både få vara med och planera för att sedan åka på detta läger. Just att få träffa andra i samma situation. Det är bra för alla delar av vår familj. Även för Rsase, som ju får träffa andra syskon till diabetiker. Det kan faktiskt vara nog så jobbigt emellanåt för en åttaaåring.
Nu är vi ju trots allt lite bortskämda att få dela detta med en annan familj. Vi har ju Hermissarna. Med dem äter vi middag mitt i veckan och åker på semester med. Det är vi väldigt tacksamma för!
Så nu har vi några månader på oss att pyssla ihop detta läger. Visserligen har ingen av oss varit där förut. Men med lite backning av förra årets planerare ska det nog bli bra!
Jag och David har ju pratat mycket om detta hur vi ska lära barnen bemöta sig själva och sin kroniska sjukdom. Att de aldrig ska vara offer för den. Att de aldrig ÄR sin diabetes. En mamma berättade om sin son som sa efter en influensa- vad skönt att vara frisk igen. Jag tycker det är underbart. Hon har ju verklgien förmedlat det jag är ute efter. Men hur det än är. Mitt i detta så kommer det så ofta tillfällen nät man inser att till viss del kan vi inte leva precis som "alla andra". Det finns tillfällen i vardagen där diabetesen definintivt kräver sin plats och kan till och med visa sitt fula tryne. Så det är trots allt rätt skönt att sitta där med andra föräldrar som vet precis vad det handlar om.
Till viss del hade vi svårt att hålla oss till ämnet. Vi tenderade hela tiden till att glida in på saker som doseringar, ketonmätare, pumpar, problem i dagis/skola etc. Sånt där som man helt enkelt behöver få ventilera med andra i samma situation. Därför ska det bli så roligt att både få vara med och planera för att sedan åka på detta läger. Just att få träffa andra i samma situation. Det är bra för alla delar av vår familj. Även för Rsase, som ju får träffa andra syskon till diabetiker. Det kan faktiskt vara nog så jobbigt emellanåt för en åttaaåring.
Nu är vi ju trots allt lite bortskämda att få dela detta med en annan familj. Vi har ju Hermissarna. Med dem äter vi middag mitt i veckan och åker på semester med. Det är vi väldigt tacksamma för!
Så nu har vi några månader på oss att pyssla ihop detta läger. Visserligen har ingen av oss varit där förut. Men med lite backning av förra årets planerare ska det nog bli bra!
tisdag 25 januari 2011
Ytlig!
Hur ytlig kan man bli egentligen? Så många tragedier. Så många bloggar som hjärtat blöder för. Och jag känner mig helt knäckt för att j*vla skitfrisören fullkomligt pajat mitt hår. Jag ser fullkomligt galen ut.
Jag får nog vila en stund så att jag sen orkar uppskatta livet och skita i en sån småsak. I och för sig. Under vilken annan vecka som helst under månaden hade jag kanske lyckats hålla referensramarna på plats...
Skickat från min iPhone
måndag 24 januari 2011
Socker och semster
Det är klart att det funnits ögonblick under de två senaste veckorna då jag önskat att jag inte sa till David under mellandagarna "det är väldigt vad vi har varit friska länge" Nu menar jag förstås inte att jag verkligen tror att vi drabbades av sjukdomar från några högre makter pga detta. Men ändå!
Så med insikten att vi inte direkt var en familj på topp, åkte vi iväg med inställningen att göra det bästa av situationen. Med resultatet att vi fick en helt underbar semester. Naturligtvis med många inslag av trötta, ledsna och febriga barn. Då har vi häll upp oss ett glas vin och satt på en bra film som vi alla kunnat slappa till. I slutet av veckan kunde vi faktiskt ge oss ut i backen hela familjen. Ren och skär lycka!! Viggo sammanfattade det med orden "jag hatar inte Sälen så mycket längre".
Däremot har Sigge haft en väldigt jobbig vecka. Förmodligen är det infektionen ssom gjort att hans socker levt fullständig rövare. Det känns som om han legat och pendlat mellan 20-30 hela veckan trots att vi gjort allt vi kunnat för att få ned det. Trots att det borde vara så himla enkelt. Ligger han för högt behöver han mer insulin. Ändå kan det kännas totalt tröstlöst. Dessutom mår han ju hemskt dåligt av det där höga och bara gråter och är tvärs emot. Även om man förstår varför är det ju inte helt enkelt att möta det alla gånger.
En höjdpunkt var en kväll då han låg på 30 och pumpen bara larmade för att han inte fick i sig insulin. Vi försökte allt vi kunde komma på. Men pumpen är ju ny för oss så man kan liksom inte alla trixen än. Lite panikigt kändes det ett tag eftersom klockan var nästan midnatt och plötsligt kändes det som om vi befann oss väldigt långt utanför trygghetszonen. Men så efter att vi gett honom en spruta för att få ner honom och slippa få ketoner, fick vi tag på pumpjouren som kunde hjälpa oss att klura ut var felet låg. Efter det var läget åter under kontroll och vi alla kunde sova!
Skall alldeles strax ner till dagis. Hade pumpgenomgång nu på morgonen, lovade att komma tillbaka till lunch för att hjälpa till med detta nya.
Så med insikten att vi inte direkt var en familj på topp, åkte vi iväg med inställningen att göra det bästa av situationen. Med resultatet att vi fick en helt underbar semester. Naturligtvis med många inslag av trötta, ledsna och febriga barn. Då har vi häll upp oss ett glas vin och satt på en bra film som vi alla kunnat slappa till. I slutet av veckan kunde vi faktiskt ge oss ut i backen hela familjen. Ren och skär lycka!! Viggo sammanfattade det med orden "jag hatar inte Sälen så mycket längre".
Däremot har Sigge haft en väldigt jobbig vecka. Förmodligen är det infektionen ssom gjort att hans socker levt fullständig rövare. Det känns som om han legat och pendlat mellan 20-30 hela veckan trots att vi gjort allt vi kunnat för att få ned det. Trots att det borde vara så himla enkelt. Ligger han för högt behöver han mer insulin. Ändå kan det kännas totalt tröstlöst. Dessutom mår han ju hemskt dåligt av det där höga och bara gråter och är tvärs emot. Även om man förstår varför är det ju inte helt enkelt att möta det alla gånger.
En höjdpunkt var en kväll då han låg på 30 och pumpen bara larmade för att han inte fick i sig insulin. Vi försökte allt vi kunde komma på. Men pumpen är ju ny för oss så man kan liksom inte alla trixen än. Lite panikigt kändes det ett tag eftersom klockan var nästan midnatt och plötsligt kändes det som om vi befann oss väldigt långt utanför trygghetszonen. Men så efter att vi gett honom en spruta för att få ner honom och slippa få ketoner, fick vi tag på pumpjouren som kunde hjälpa oss att klura ut var felet låg. Efter det var läget åter under kontroll och vi alla kunde sova!
Skall alldeles strax ner till dagis. Hade pumpgenomgång nu på morgonen, lovade att komma tillbaka till lunch för att hjälpa till med detta nya.
lördag 22 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Perfekt
torsdag 20 januari 2011
tisdag 18 januari 2011
måndag 17 januari 2011
Stugsittarsemester
Njuter faktiskt av tillvaron. Vi har bestämt oss för att suga ut godbitarna ur semestern som inte riktigt blev.
Eftersom Rasse i princip var feberfri fick han testa en halvtimma i lilla barnbacken. Han tyckte det var så roligt att få komma ut, efteråt grät han av trötthet.
Jag och Sigge tillbringade 2h på lokala vc, alltid bra att få sjukisar dokumenterade på semestern.
Kunde inte fatta att Viggo bara grät ute i backen, han pratar ju så om att åka skidor. Det fick sin förklaring när även hans temp steg till 39.
Men jag har åkt skidor. Kramat min man. Ätit god mat. Köpt en ny bok. Njutit av tystnaden i liften. Älskar att åka lift :)
Som tur är finns det Playstation på rummet med tillgång till både spel och filmer. Tack gode gud för detta denna stugsittarsemester! Nu ska jag och maken spela buzz. Killen i repan hade påminnt David om att högmod går före fall!
Skickat från min iPhone
söndag 16 januari 2011
Semester!
Jag o David kom fram till något riktigt positivt med det här. Hade vj varit hemma hade jag varit instängd ytterligare en vecka med sjuka barn. Vi hade alla klättrat på väggarna och tyckt att livet var mer eller mindre kul. Nu är vi istället på en av våra absoluta favorit platser. Jag o David mår ju faktiskt ganska bra igen, så vi kan ju varva sjukstuga med skidåkning. Äta gott och dricka gott. Känna lite semesterfeeling helt enkelt. Mycket roligare än att gå hemma och känna sig grinig!
Skickat från min iPhone
Hålla mig positiv
Jobbar stenhårt på att hålla mig positiv. Det är helt underbart att vara här, resan har gått över förväntan med tre helt fantastiska ungar. Men vid ankomst har Rasse fått tillbaka lite feber så ingen skidåkning imorgon för hans del. Men än mer, när vi skulle natta boyzen visar det sig att sigge har 39 grader feber. Fantastiskt. Det känns ju som om hela veckan ryker för hans del om han ärvt rasses influensa.
Men visst finns det sämre ställen att ha sjuka barn. Jag och David behövde verkligen detta miljöombytet. Sälen äger fortfarande!
Skickat från min iPhone
lördag 15 januari 2011
Redo!
Packade (icke av alkohol dock) och redo för avfärd tidigt imorgon. In i det sista var vi osäkra på om vi verkligen skulle komma iväg eller inte. Jag tillbringade ett gäng med timmar igår på akuten med Rasmus. Då var det nämligen fjärde dygnet som han hade över 39 graders feber och dessutom en väldig hosta. Lågt antal vita blodkroppar visade att det var en riktig influensa han fått. Det viktiga i sammanhanget är att vara helt feberfri ett dygn innan man ska åka skidor. Och Rasmus är ju vår skidåkarkille! Tänk om han inte skulle kunna åka på några dagar- katastrof! Alltså avvaktade vi lite.
På em kändes det ändå som om det kommit en vändning och han verkade mycket piggare. Så då drog stora packningsracet igång. Herregud vad saker som behövs till en familj på 5 personer... Men visst är vi ense om att allt går att införskaffa på plats - så länge alla insulin atteraljer finns med.
Så nu är vi redo. Herregud vad redo :)
Skickat från min iPhone
onsdag 12 januari 2011
Dramaqueen
Nåja- jag var väl lite väl dramatisk igår. Tänk om det verkligen var så (väl) att det värsta som nånsin hänt mig var en kräksjuka...
Bättre idag i vilket fall, även om allt går på halvfart. Hoppas nu att resterande två grabbs ska klara sig. På lördag är det ju meningen att vi ska åka.
Skickat från min iPhone
tisdag 11 januari 2011
Kräkdag
Detta får nog klassas som en av mitt livs värsta dagar. För första gången har jag och david varit kräksjuka samtidigt. Med tre barn hemma. En av dem med hög feber en annan som man får försöka få i lite mat emellanåt trots protester. Detta samtigt som man helst vill lägga sig och dö en stund.
Skickat från min iPhone
måndag 10 januari 2011
Matkamp
Fy f*n vad trött jag är på denna matkamp som vi just nu befinner oss i med Sigge. Helt ärligt vet jag inte om han verkligen ännu inte har någon aptit, eller om han helt enkelt har upptäckt ett nytt maktmedel. Klart han läser av hur gärna vi vill att han ska äta. Nu ikväll var han låg återigen. Tog av pumpen återigen. Knappt han ens ville ta sin lågmedicin (druvsocker). Men han äter ju riktigt gottiga saker som glass och godis. Därför jag tror att aptiten inte är största problemet. Till ett större barn kan man ju säga att om du inte äter snart måste vi ju åka in. Hur får man en två-åring att förstå det???
Skickat från min iPhone
Skoldag egentligen
Första skoldagen idag. Egentligen. Istället går jag och barnen här och skrotar i våra pyjamas. När jag gick in för att väcka Rasse imorse kändes det som om han skulle brinna upp så varm han var. Det är klart att han hade sina obligatoriska dagissjukor som liten, men numer är han aldrig sjuk. Sina första år var han dessutom ett klassiskt öronbarn med det har också försvunnit med tiden. Jag vet inte ens när han hade feber senast, det måste röra sig om år...
Smågrabbsen får oxå stanna hemma ett par dagar till. Sigge måste få igång aptiten innan jag kan låta honom gå till dagis. Kanske skulle han äta av bara farten på dagis, men det är ju inte en chansning jag kan göra.
Så mystillvaron fortsätter som sagt. Lite hade jag sett fram emot lite normalitet under denna veckan. Jag gillar ju vardagen. Men jag hoppas innerligt att Rasse inte kommer ha någon utdragen historia, för på lördag åker vi till Sälen. Skidåkningen är det bästa Rasse vet, jag vill ju så gärna att han ska orka!
Ett litet p.s. När Sigge debuterade var det två dagar innan vi skulle åka till Sälen. Medans jag väntade på att David skulle hämta mig på jobbet för att åka upp till akuten var jag rätt chockad. Det enda jag kunde säga till mina kollegor var- "Sigge har diabetes. Men vi skulle ju åka till Sälen i övermorgon." Så absurt så här i efterhand. Undrar om folk verkligen trodde att jag bara brydde mig om Sälen.
Smågrabbsen får oxå stanna hemma ett par dagar till. Sigge måste få igång aptiten innan jag kan låta honom gå till dagis. Kanske skulle han äta av bara farten på dagis, men det är ju inte en chansning jag kan göra.
Så mystillvaron fortsätter som sagt. Lite hade jag sett fram emot lite normalitet under denna veckan. Jag gillar ju vardagen. Men jag hoppas innerligt att Rasse inte kommer ha någon utdragen historia, för på lördag åker vi till Sälen. Skidåkningen är det bästa Rasse vet, jag vill ju så gärna att han ska orka!
Ett litet p.s. När Sigge debuterade var det två dagar innan vi skulle åka till Sälen. Medans jag väntade på att David skulle hämta mig på jobbet för att åka upp till akuten var jag rätt chockad. Det enda jag kunde säga till mina kollegor var- "Sigge har diabetes. Men vi skulle ju åka till Sälen i övermorgon." Så absurt så här i efterhand. Undrar om folk verkligen trodde att jag bara brydde mig om Sälen.
lördag 8 januari 2011
Lösningen
Vem hade trott att lösningen skulle finnas i ett bortglömt hörn av skafferiet? Pringles chips. Detta var det som krävdes för att barnet skulle äta sig upp till rätt nivå. Who knew?! Men visst, vill barnet ha chips, så ska barnet få chips. All well that ends well.
Skickat från min iPhone
Svängningar
Igår kväll fick vi i Sigge tillräckligt med nyponsoppa för att han skulle stiga upp till 19mmol. Vilket var ju jättebra eftersom vi kunda putta i en rejäl skjuts med insulin, så innan jag och David la oss hade ketonerna hunnit försvinna. Jätte, jätteskönt verkligen. Hann faktiskt bli lite bekymrad, hade ingen som helst lust att åka in.
Så idag vaknade Sigge och åt frukost, det kändes som om allt vänt och jag andades ut. Nu precis visade det sig att han var låg. Igen. Vill inte ha nyponsoppa, vill inte ha saft. Som tur är tog han druvsocker. Och jag tog bort pumpen. Igen.
Det konstiga är ju att magsjukan verkar ju vara borta. Inget konstigt vare sig upptill eller nertill. Han är t.o.m. ganska pigg och glad. Han vill bara inget äta. Eller dricka. Hoppas att det räcker vara utan pumpen under den tillåtna timman, så vi inte landar igen där vi var i går kväll.
Så idag vaknade Sigge och åt frukost, det kändes som om allt vänt och jag andades ut. Nu precis visade det sig att han var låg. Igen. Vill inte ha nyponsoppa, vill inte ha saft. Som tur är tog han druvsocker. Och jag tog bort pumpen. Igen.
Det konstiga är ju att magsjukan verkar ju vara borta. Inget konstigt vare sig upptill eller nertill. Han är t.o.m. ganska pigg och glad. Han vill bara inget äta. Eller dricka. Hoppas att det räcker vara utan pumpen under den tillåtna timman, så vi inte landar igen där vi var i går kväll.
fredag 7 januari 2011
Ketoner
Det här är verkligen av de allra värsta moment 22 med diabetesen. Eftersom Sigge inte eg har ätit någonting idag har vi tagit av honom pumpen. Annars blir han ju låg, när det inte finns några kolhydrater att balansera insulinet. Men nu har han varit utan pumpen så länge att han börjat utveckla ketoner. Vilket är en påföljd av insulinbristen. Alltså måste han få i sig insulin. För att det ska funka måste han äta. Vilket han ju inte vill. Och eftersom han inte vill äta kan vi ju inte ge insulin, alltså kan det helt plötsligt bli fara å färde. Vi har pratat med avdelning 324, och ska ringa igen om en timma. Får vi inte någon vändning på det här måste vi åka in. Jag som kände mig så nöjd...
Bläkräk
Det finns ju något tjusigt ord för detta att vara tvättäkta kräkfobiker, men jag minns det faktiskt inte just nu. Inte alltid det behövs en titel för det man känner. Urk, hur som helst. Tyvärr har jag insett att denna kräkrädsla tyvärr styr mig i mitt liv den här tiden på året i alltför hög grad. Jag letar konstant tecken hos man och barn och blir nästintill panikslagen om någon inte äter som de borde.
Men så rätt var det är inträffar det ju i vilket fall. I natt vid två vaknade vi av att Sigge kräktes ner sängen. Och just med Sigge är det ju extra jobbigt. Varenda kräkomgång han har haft sen debuten har slutat med ambulansfärd och inläggning med glukosdropp. Jag känner mig som en fullkomlig skurk och verdärdig morsa när jag inte klarar av att ta hand om mitt kräkande förtvivlade barn. På avstånd står jag med uppmuntande ord och sen lägger jag en kudde över huvudet. På mig alltså, för att slippa höra. Undrar om det finns terapi att få för detta... Hursomhelst kopplade vi av pumpen efter några kräkningar (nåja, David gjorde, jag var ju en bit ifrån) och idag har barnet vaknat lite högt, fick pumpen och har sedan legat runt 15. Helt underbart fantastiskt skönt. Trist att han ska ligga lite högt, men vi har faktiskt inte vågat ta ner honom. Känns som en fullkomlig seger.
Jag vet inte om vi i vår familj är ovanligt mottagliga för vedervärdigheterna, för varje gång denna oinbjudna gäst kliver innanför dörrarna drabbas hela familjen. Jag och David är ju helt ense om att han står på tur eftersom han var rätt fysisk med barnets kräkningar. Så här idag har vi skojat om detta. Vad skulle David äta till frukost idag. Vilket är minst äckligt att kräka upp igen...
Men så rätt var det är inträffar det ju i vilket fall. I natt vid två vaknade vi av att Sigge kräktes ner sängen. Och just med Sigge är det ju extra jobbigt. Varenda kräkomgång han har haft sen debuten har slutat med ambulansfärd och inläggning med glukosdropp. Jag känner mig som en fullkomlig skurk och verdärdig morsa när jag inte klarar av att ta hand om mitt kräkande förtvivlade barn. På avstånd står jag med uppmuntande ord och sen lägger jag en kudde över huvudet. På mig alltså, för att slippa höra. Undrar om det finns terapi att få för detta... Hursomhelst kopplade vi av pumpen efter några kräkningar (nåja, David gjorde, jag var ju en bit ifrån) och idag har barnet vaknat lite högt, fick pumpen och har sedan legat runt 15. Helt underbart fantastiskt skönt. Trist att han ska ligga lite högt, men vi har faktiskt inte vågat ta ner honom. Känns som en fullkomlig seger.
Jag vet inte om vi i vår familj är ovanligt mottagliga för vedervärdigheterna, för varje gång denna oinbjudna gäst kliver innanför dörrarna drabbas hela familjen. Jag och David är ju helt ense om att han står på tur eftersom han var rätt fysisk med barnets kräkningar. Så här idag har vi skojat om detta. Vad skulle David äta till frukost idag. Vilket är minst äckligt att kräka upp igen...
måndag 3 januari 2011
Vardag
Idag känns det som om det nya året börjar på allvar. Lite vardag även om grabbarna är lediga även denna veckan. Nytt år, nya tag. Förhoppningsvis massa spännande händelser detta år. Inte mist ska vi åka till Sälen v3, och det tycker hela familjen är en av årets absoluta höjdpunkter. Solsemester i all ära, men skidsemestrarna äger!
Var förresten och tog ett pk-prov för waranet. Hade ju med grabbarna. När jag var färdig sträcker Sigge fram armen och gråter jag med, jag med. Sköterskan tyckte nog det var lite skumt. Ehhh, ja, att stickas är inte så konstigt hos oss. Dessutom är det ju ofta förknippat till att man ska få något att äta försökte jag förklara.
Var förresten och tog ett pk-prov för waranet. Hade ju med grabbarna. När jag var färdig sträcker Sigge fram armen och gråter jag med, jag med. Sköterskan tyckte nog det var lite skumt. Ehhh, ja, att stickas är inte så konstigt hos oss. Dessutom är det ju ofta förknippat till att man ska få något att äta försökte jag förklara.
söndag 2 januari 2011
Berörd
Såg en film igårkväll som verkligen berörde mig. Patrik 1,5. Det var så många aspekter av den som jag kände tala till mig. Till största delen, detta att det helt enkelt inte alltid blir som man tänkt sig. Men det kan bli så väldigt bra ändå! Även om det kan ta tid innan man kan släppa sin tanke och dröm hur man egentligen hade tänkt sig det hela. Att söka sig till alternativa vägar för att ändå skapa sig den tillvaro man faktiskt vill ha, istället för att bli bitter.
Sen så gillade jag hur den vidrörde knasigheter i tillvaron-som detta med fördomar- utan att filmen för den skull hängav sig åt det. Mer ett konstaterande att de finns där. Det handlar inte om att föringa- men det handlar om att livet är mer än knasigheter. Nu menar jag självfallet INTE att man ska acceptera fördomar utan att bekämpa dem. Det handlade mer om att filmen talade till mig om mitt eget liv. Byt ut ordet fördom mot ordet diabetes. Att acceptera att det finns där för det är en del av (vårt) livet, men livet är så mycket mer. Nu låt jag väl lite svammlig, men jag satt här igårkväll med tårana sprutande och verkligen kände hur mycket jag älskade min familj.
Litegranna appropå detta. Satt här häromkvällen med Rasmus i tv-soffan. Vi tittade båda lite slött på tv:n. Jag sökte lite kontakt så jag frågade honom om han är kär i någon tjej i skolan. Utan att vrida på huvudet svarade han nej. Då fick jag plötsligt en insikt. Tänk vad lätt att man sätter reglerna för barn redan från början. Är du kär i en TJEJ. Då sätter jag standarden och visar vad han tror att jag förväntar mig. Så lite casual var nästa fråga.- nähä, men är du kär i någon kille då? Då vände han på huvudet och tittade på mig rätt länge innan han svarade- varför frågar du det? Utan att göra stor sak av det hela kunde jag svara att så kan det ju också vara och det är i så fall inte det minsta konstigt.
Sen så gillade jag hur den vidrörde knasigheter i tillvaron-som detta med fördomar- utan att filmen för den skull hängav sig åt det. Mer ett konstaterande att de finns där. Det handlar inte om att föringa- men det handlar om att livet är mer än knasigheter. Nu menar jag självfallet INTE att man ska acceptera fördomar utan att bekämpa dem. Det handlade mer om att filmen talade till mig om mitt eget liv. Byt ut ordet fördom mot ordet diabetes. Att acceptera att det finns där för det är en del av (vårt) livet, men livet är så mycket mer. Nu låt jag väl lite svammlig, men jag satt här igårkväll med tårana sprutande och verkligen kände hur mycket jag älskade min familj.
Litegranna appropå detta. Satt här häromkvällen med Rasmus i tv-soffan. Vi tittade båda lite slött på tv:n. Jag sökte lite kontakt så jag frågade honom om han är kär i någon tjej i skolan. Utan att vrida på huvudet svarade han nej. Då fick jag plötsligt en insikt. Tänk vad lätt att man sätter reglerna för barn redan från början. Är du kär i en TJEJ. Då sätter jag standarden och visar vad han tror att jag förväntar mig. Så lite casual var nästa fråga.- nähä, men är du kär i någon kille då? Då vände han på huvudet och tittade på mig rätt länge innan han svarade- varför frågar du det? Utan att göra stor sak av det hela kunde jag svara att så kan det ju också vara och det är i så fall inte det minsta konstigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)