En sån där morgon

Idag är en sån där morgon. Jag klev upp kl 7, och nu, en timma senare har jag hällt upp mitt kaffe.

Strax efter mig kom Sigge nerknatandes. Med nålen hängande på svaj. Som vanligt. Tycker jag sätter ny nål fler gånger än jag inte gör det. Iaf periodvis. Jag vet inte om han pillar bort den mer eller mindre medvetet eller om han helt enkelt snurrar bort den. Han far ju runt som en tok nattetid. Naturligtvis låg han på 18 i socker.

För Sigges del är ju nålbytet inte mer dramatiskt än tandborstning som tur är. Tjongar dit den. Och ser hur både nål och slang fylls av blod. Jaha ja. Gör vi om det då. Hur det än är känns det aldrig roligt att sticka sina barn på det viset.

Så kommer Viggo ner och mår "inte jiktigt bja mamma" Socker på 19. Naturligtvis har hans nål kajkat ur under natten. Samtidigt som sensorns livslängd tagit slut så vi har inte blivit förvarnade.

Viggos nålbyten är inte riktigt lika enkla Framförallt inte när han är så hög. Han blir fruktansvärt speedad och gärna lite provocerande. Jag väntar ut honom medan han springer runt som en tok hela undervåningen för att bestämma var han vill stå under själva nåltjongandet. Sen får vi den på plats utan vidare krusiduller.

Mitt i detta har jag även lyckats packa iväg Rasse till skolan, sett till att han hade med sig gympa-kläder och letat fram strumpor.

Helt ärligt, ibland tycker jag att jag förtjänar ett pris av någon sort. Ömma-modern-som-lyckades-behålla-lugnet-priset.

Nu har jag två stenhöga frukost hungriga killar. Tur ändå att båda är höga eftersom det motiverar väntan på frukosten för båda. Värst när en är låg och hungrig och den andra hög och behöver vänta lite ;)

Bättre balans

Vilken jobbig, rolig, omvälvande, stressande och spännande tid det har varit sen början av januari. Jag började ju nytt jobb då. Jag som varit hemma sen hösten 2009. Tanken var ett schema med någon dag per vecka. Tyckte själv det kändes som lagom uppvärmning. Hitta takten liksom.

Istället slängdes jag in i nåt jag aldrig kunnat förvänta mig. Fullt pådrag med alla cylindrar. Omständigheterna hade ändrats något vilket innebar behov av 50h veckor. Det har väl lugnat sig något. Men i helgen gjorde jag två 14h pass. Jag som skulle jobba nån dag/vecka...

Så även om det är hemskt roligt är jag trött. Det värsta är att tröttheten gör att jag fått lite panikattacker igen. Det som ju började under min utmattningsdepression efter pojkarnas debut. Hoppas det är tillfälligt pga av senaste tidens stress påslag Framförallt eftersom jag nu får en heltidstjänst. Annars får jag väl omvärdera situationen.

Det tråkiga i sammanhanget är min totala frånvaro från alla nära och kära. Vänner som jag inte ens orkar skicka sms till.

Totalt sett mår jag trots allt bättre än på länge. Det var under väldigt lång tid som diabetes var mitt enda fokus. Jag behövde mer än det! Att få bekräftat att jag är inte bara diabetesmamma. Jag har släppt på kontrollen och fokusen. Även om David alltid varit 100% involverad, var jag den som var hemma och har naturligtvis dragit det största lasset.

Det är helt enkelt bättre balans hemma numer!