Utmattningsdepression

I mars för ett år sedan la jag mig på soffan en dag och ringde David. Jag sa att jag orkar inte mer, du få komma hem. Då hade allt rasat över mig som en stor tung vägg. Inte helt plötsligt, det hade snarare smugit sig på, rasat bit för bit. Under så lång tid hade jag försökt att hålla mig positiv. Att tänka det är "bara" diabetes. Men sakta men säkert hade tröttheten, oron och stressen tagit ut sin rätt. Plötsligt fick jag svårt att sova och fick panikångestattacker. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte, nu får jag en hjärtattack, på riktigt. Jag kände det som ett enormt misslyckande att jag inte längre kunde tänka "bara" diabetes, utan tvärtom kände hur jävla skitpestigt det är med diabetes.

Ett läkarbesök senare resulterade i stämningsstabiliserare- eller även kallat antidepressiva- och sjukskrivning. Både jag och läkare insåg att det här var inget jag skulle klara på egen hand. Jag träffade både psykolog och kurator i vårt diabetesteam. Ganska omgående fick jag höra att det var en utmattningsdepression jag hade gått in i. Skönt ändå att få svar på varför jag kände som jag kände.

Efter en ganska lång sjukskrivning startade en ännu längre återhämtningsprocess.I januari i år slutade jag med tabletterna och tyckte det kändes bra. Nu för tiden tycker jag att jag trots allt mår ganska bra, även om jag fortfarande inte är där jag var innan allt det här började. Det som jag märker är största skillnade nu är att jag är så fruktansvärt stresskänslig. Jag har överhuvudtaget ingen motståndskraft. Nu det allra senaste så har det varit stress med jobb, med lägret, barnen har varit mycket sjuka och ovanpå fick nån jag bryr mig mycket om ett tråkigt besked. Det här resulterar i att jag denna vackra lördagsmorgon sitter vid köksbordet och kaffekoppen med en stressklump i magen. Känner att jag borde. Men när jag tänker efter finns det inget jag borde. Det är helt enkelt en allmän stressklump som värker. Trots att jag vet att det inte är nåt särskilt jag borde, utan borde istället slappna av och njuta av morgonen, kan jag inte riktigt.

Det är ett beteende jag hoppas försvinnner med tiden...

Insulin

Som regel får ju Sigge sin insulin efter han har ätit. Egentligen borde det ju vara tvärtom så insulinet omgående hinner möta kolhydraterna i maten. Men han var ju så liten när han debuterade. Hur tusan kan man veta hur mkt en nio-månaders kommer äta liksom, och då grundlades vanan med att ge efter. Men nu har han ju sin fina nya pump med fjärrkontroll. Alltså är det himla lätt att ge. Så nu har vi börjat ge halva dosen innan. Det krävs ju bara några knapptryckningar. Ställt mot hur det var innan. En skitförbannad liten kille som avskydde att man grejade med pumpen.

Samtidigt är Sigge fortfarande en envis grabb med en hälsosam dos av treårstrots. Då kan det lätt bli som det precis blev. Jag gav honom frukostinsulinet. Hela dosen dessutom eftersom jag kände mig rätt så säker. Och nu ska ungen plötsligt inte ha någon frukost. Alls. Jag avskyr när jag måste göra vad jag precis gjorde. Plocka fram och erbjuda andra alternativ. Ungen inser naturligtvis att han sitter med trumf på hand och domderar situationen. Men han äter inte. Och då ska ni veta att detta är en anmärkningsvärt matglad liten kille. Så nu har han lämnat bordet med kroppen full av en jättedos och ingen mat. Jag ska ställa ner pumpen och hoppas på att det inte blir ett alltför tjatigt jagandes på socker hela förmiddagen. Älskade skitunge.

Skickat från min iPhone

Status quo

Sitter här vid datorn och slösurfar lite. Slösurfa är verkligen lika tråkigt som att slözappa vid tv:n. Rassemasse är i skolan som han ska. Viggo sitter i soffan och växlar mellan sitt DS och Svampbob. Han småsnorar och hostar emellanåt. Här i knät har jag Sigge. Vid varje andetag rosslar det till på honom. Ur näsan rinner det tjockt gul snor- det ser nästan ut som var. Fler detaljer, någon? Han är fortfarande prickigare än jag någonsin sett nåt av mina barn. Igår bad jag David ta Sigge till doktorn för att återigen titta på honom. Hela kroppen är ju täckt och det kliar och är besvärligt. Doktorn visste inte vad det var, men iaf att det inte är nåt farligt. Nu misstror jag naturligtvis inte doktorn, men samtidigt tycker jag att det är lite komiskt när någon säger "jag vet inte vad det är, men det är inget farligt."

Med andra ord status quo hos trollmor idag. Gudskelov börjar solen på att leta sig fram genom diset.

Sol ute sol i sinne?

Vad gäller gårdagens inlägg måste jag tacka för omtanke och gratulationer, det värmer!

Under dagen har jag varvat stunder på soliga altanen med stunder av bära ledsna barn, ta tempen, justera socker, stoppa slagsmål, fixa mat/fika/mellanmål, dosera insulin och penicillin. Jag har även kramats mycket och suttit långa stunder med ledsen liten kille som inte känner sig särskilt tuff. Vare sig Viggo eller Sigge har haft en av sina bättre dagar idag. Tur att solen hjälper en att hålla sig flytande ibland!

Skickat från min iPhone

The love of my life

Åtta år idag. Åtta år sedan jag och David gifte oss. Man kan ju inte säga annat än att vi haft både upp och nedgångar. Både bra och dåliga perioder. Men jag vet nog faktiskt med större säkerhet idag, än då för åtta år sedan, att han verkligen är the love of my life!

Jag var 25 när jag upptäckte David. Ja,jag får nog säga just upptäckte. Han hade ju funnits där, alltid. Han är ju trots allt storebror till min bästis sen 11 års åldern. Men David var ju alltid stor, levde sitt eget liv. Moppar och allt det där innan vi var ens i närheten. Men så skedde en plötslig ömsesidig insikt om varandras existens. Vi hade ett par intensiva månader innan jag for tillbaka till London. Jag hade ju trots allt ett och ett halvt år kvar på mina universitetsstudier. Lustigt nog fanns aldrig en tanke på hur vi skulle klara det. Det var ju vi! Det fanns ju inget att fundera över. I efterhand är jag glad över den tiden. Allt var så nytt. När jag väl kom till London tillbringade vi timmar i telefon. Varje dag. Vi fick verkligen lära känna varandra, in i det innersta under de där samtalen. Det och helger som vi flängde fram och tillbaka till varandra. Vi byggde en stark grund som vi visste skulle hålla.

Det tog bara några månader innan vi förlovade oss. Bestämde datum under året som skulle komma. Men så plötsligt, när vi varit tillsammans ca 15 månader inser jag. Jag är gravid. Glädje, chock, lycka, skräck. Jag visst nog inte vad jag skulle känna. Annat än självklarheten i det som komma skulle. Den där sista universitets terminen var tuff. Ensam i ett studentrum i London. David hemma i Sverige. Jag gick igenom större delen av illamåendet själv. Kände första fosterrörelserna själv. Då visste jag, jag vill aldrig mer vara utan David vid min sida. Jag minns att jag uttryckte oro till min mamma vid ett tillfälle. Vi hade ju egentligen inte levt ihop innan. Nu skulle vi göra det som nyblivna föräldrar till ett litet barn. Jag tog min examen i juli. Rasmus föddes 1 oktober. Mamma sa så klokt, nu har ju aldrig hunnit skapa er en tillvaro utan barn som sen måste ändras för att ni blir föräldrar. Nu får ni istället skapa er ett liv efter ett annat utgångsläge. När Rasmus var sju månader så kom vi då till dagens datum. Det som blev vår bröllopsdag.

Tänka högt

Ibland borde man inte tänka vissa tankar högt. Tidigare idag kände jag mig ledsen över att Siggelito återigen blivit sjuk. Så uppgivet frågade jag David varför det hela tiden är just Sigge som blir dålig, och sällan nån av de andra. Det måste vara därför som Viggo hade 38 grader nu när han la sig...?Nu när sommaren kommit och allt, ska det inte bli mindre sjukdomar då?!

P.S. vad man förtränger fort. När jag läser bakåt bara lite inser jag ju att det var alldeles nyss Viggo var dålig i feber och förkylning. Minnet är bra men kort! Det är väl detta att Sigges sjukor blir så tydliga eftersom de egentligen är jämnt, men med korta friska uppehåll emellan.

Härliga helg

Vilken fantastisk helg det har varit! Solsken, familj och mängder av god mat. Mycket mer kan man inte begära! Livet känns helt enkelt mycket lättare i den här värmen. Dörrarna står öppna och barnen springer fram och tillbaka. Jag tycker att jag helt enkelt går in i ett helt annat paus-läge som jag mår bra av. Ett och ett annat glas vin i kvällssolen till grillningen har ju gjort sitt till för semesterkänslan!

Och som grädde på moset var jag och vovvan på vår första agility-tävling. En "tränings-tävling" så inte särskilt dramatiskt egentligen. Men stort nog för oss! Som tur var så var bannan inhägnad. För i första loppet fick Selma riktiga glädje ryck och drog några glädjevarv runt banan. Hon skulle hälsa på domaren. Och fotografen. Och han som stod nere i hörnet. Men så småningom kom vi iaf runt banan. Nu var ju de flesta hundarna på ungefär samma nivå, så vi gjorde inte direkt bort oss...!

Sigge har ju varit mer eller mindre dålig under större delen av veckan. Just nu är han och David på väg hem från vårdcentralen där det visade sig att han har halsfluss. Stackars lilla killen, kan nog tycka att det räcker för hans del. Dessutom har han något virus i kroppen utöver sin halsfluss, som gör att hela han är alldeles prickig och kliig.

Ansvar

Borde inte ha sagt något häromdagen om hur stabilt Sigge ligger i sockret just nu... Sånt får man ju snart äta upp. Pumpen går på +50%, och ändå ligger han högt. Jag är så jävla pissless på alla dessa infektioner. Jag bär ju alltid med mig ansvaret för hur Sigge mår. Det jag gör och de beslut jag tar kommer påverka honom resten av livet. Jag bär ett personligt ansvar över Sigges fysiska hälsa i vuxen ålder. Det är så fruktansvärt uttröttande. Ibland känner jag hur själen skulle få behöva vila ett litet tag. Inte tänka socker, inte tänka ansvar, inte tänka framtid. Och inte kan man stänga av bara för att barnet sover. Även då pågår den ständiga sockerkampen. Gudskelov att Sigge ännu är omedveten om vad som försiggår kring honom. En dag kommer både han och Viggo vara alltför medvetna. Ibland tänker jag- bara de blir större. Då blir det lättare, då kan de ta eget ansvar. I nästa andetag blir jag leddsen över att de kommer leva med det här resten av livet.

Dagens lärdom

Tänk vad gärna man skulle vilja räcka till åt allt och alla- gärna samtidigt. Det gör så ont när jag känner att jag bara inte kan. Samtidigt, helt dubbelt, märker jag ju att jag mår faktiskt bättre av att säga nej när jag behöver det. Men när jag då väl sagt nej, behöver jag bli så mycket bättre på att släppa det sen. Inte gå runt och fundera på om jag verkligen borde gjort så. Då känner jag mig ju stressad av det istället.

Alltså, mer än någonting annat, behöver jag sluta fundera så förbaskat mycket. Rätt vad det är visar det ju sig dessutom att situationen löser sig utan mig. Kanske behöver jag dessutom bli bättre på att släppa taget känslomässigt och inte tro att jag måste lösa allt.

Sol och snuva

Sitter på altanen och njuter av solen. Lite trist att förkylningen slog till igen hos grabbarna nu när det är så fint ute. Viggo går fortfarande runt och skorrar som en gammal gubbe. Sigge vaknade idag med äcklig grön snuva. Naturligtvis märks det med en gång på sockret. När jag tog precis låg han på 17. Helt omotiverat, förutom infektionen då förstås. Tur att man kan ställa upp pumpen...

Skickat från min iPhone

What a mighty good man

Jag måste bara börja med att berätta vilken enastående man jag är gift med. När jag idag hugger så där surt och irriterat man bara kan. Helt oförtjänt dessutom. Istället för att hugga tillbaka vilket med största sannolikhet hade inlett en sån där kul veva, börjar David nysta i varför jag är på dåligt humör. Därmed hjälpen han mig att lösa upp de där arga knutarna så livet snart känns bra igen. Jag kommer hålla fast vid honom till den dag jag dör säger jag bara.

Har precis kommit hem från avslutande träffen på agilitykursen. Skitkul ärlig talat! Nästa vecka blir det allvar däremot, då har vi anmält oss till en liten tävling... Jag befinner mig fortfarande på långt håll efter hunden och vrålar ut vart hon ska med skiftande resultat. Hon kör fortfarnade med sin bredsladd stil i pur levnadsglädje. Men vi börjar sakta med säkert närma oss varandra.

Just nu känner jag faktiskt att livet liksom rullar på på rätt sätt. Pojkarna leker med varandra och är (för det allra mesta) hur goa som helst med varandra. Sigges socker börjar bli sådär vår/sommar stabilt. Gudskelov. Denna gången kan jag se fram emot nästa HbA1c som skall tas i slutet av maj. Jag vet ju att det är helt hopplöst under vinterhalvåret med alla infektioner. Men man blir ju ändå ledsen när det inte blir bättre resultat, även om man vet varför. Förra vintern fick Sigge till slut antibiotika i rent preventivt syfte under tre månaders tid för att vi skulle få någon ordning på det hela. Lite bättre har det ju varit i år. Nu blev Viggo dålig i helgen med feber och ont i halsen, hoppas det är något snabbt övergående bara!

Hela veckan som gick har Sigge vaknat på 4-5 varje morgon. Klart det fortfarande kommer uppstickare både uppåt och nedåt, men det är ju inte HELA tiden. Dagens lägsta var 1,7. Då var han inte särskilt fräck faktiskt. Nu är det ju också en ny utmaning med att grabbarna är ute på ett annat sätt när det fina vädret kommer. Det gäller att hänga med i svängarna... Är det inte det ena :)

Lugnt o skönt

Inledde dagen med frukost hos fina syster. Ösregen på utsidan, i soffan satt vi med te och tända ljus. Precis så där ruskmysigt som det kan vara på hös- jag menar våren! Sen tillbringade jag ett långt tag på stora forum butiken. Köpte egentligen inte mkt mer än mjölk o bröd, men så skönt att få strosa upp o ner i gångarna utan nån egentlig brådska. Hämtade barnen, glada att se mig slängde de sig kring min hals. Slogs en stund om vem som egentligen fick sitta där. Fick rapport att Viggo bitit Sigge i rumpan idag. Jag sa att jag hade blivit arg. Då sa fröken att det hade hon oxå blivit.

Kom hem. Plockade lite. Gjorde middag till mina tre plus en extra unge. Åt sen middag med maken i lugn och ro. Sitter en stund vid datorn och konstaterar att det inte hänt nåt nytt. Ska lägga mig i soffan och se på tv en stund.

Tänk vad många ord man kan använda för en väldigt lugn och skön dag!

Bajskorv

En vanlig dag hos Trollmor. Hem från dagis med två lagom trötta killar. Båda inser att svaret på alla deras böner är den blå traktorn. Just den här gången råkade Sigge nå den först och kastar sig på den med ett triumferande vrål. Viggo inser att han har lite att ta igen varpå han vräker omkull den blåa traktorn och Sigge. Sigge ligger på rygg under den som en skalbagge och skriker i panik. Här blir jag naturligtvis rosenrasande. Så gör man inte mot någon, även om båda vill år just den blåa traktorn. Efter en liten stunds sansat diskuterande (säkert) tar jag beslutet att Viggo förtjänar en utvisning på trappan. Viggo sitter där, och meddelar världen med hjälp av stora krokpdiltårar hur synd det är om honom.

Sigge smyger försiktigt fram till Viggo och frågar

-E det Iggo?

Viggo hulkar fram

-Mamma dum.

Då vänder sig Sigge mot mig, spänner ögonen i mig, stampar fram till mig med sin arga gång och häver ur sig från botten av sitt hjärta ett rungande

-Bajskorv!

Sen går han tillbaka till Viggo och meddelar

-Jag sa till mamma.

ps om det ser lite konstig ut är det för att jag fortfaranade inte kan göra riktiga styckesindelningar.

Nedstämd idag

Vilken jättehärlig helg det har varit. Solen har strålat och hela helgen har innefattat både familj och fina vänner. Därför kan jag inte fatta varför jag känner mig så nedstämd idag. Visserligen är jag hemskt trött eftersom jag låg vaken halva natten. Och jag vet ju att när jag är trött- då klarar jag inte av att hålla mindre glada tankar och känslor stången. Sen känner jag mig slutkörd av smärtan i käken efter den bortopererade visdomstanden. Hur länge ska det göra ont egentligen?

Sen en annan sak. Jag älskar verkligen vår förskolepersonal. De är underbara som männsikor och underbara som dagisfröknar. När det gäller diabetesen tar de så många rätta beslut och tänker oftast helt rätt. Så hur kan de då gång på gång missa på det allra enklaste?? I fredags hade de återigen inte gett druvsocker innan maten när han var låg lagom till lunch. Sååå många gånger vi har pratat om detta. Och en fin skylt har de fått. Ändå måste jag once again stå där och säga ge ALLTID druvsocker när har är låg, även om han strax ska äta. Hur svårt kan det vara liksom??

Lördagslugn

Härliga vackra våriga lördag, långfrukost med melodikrysset i bakgrunden. Jag har inget egentligt behov av att lösa det, jag bara gillar känslan av ljudet. Det enda som stör lugnet denna dag är min fösbaskade käke som fortfarande gör ont. Dessutom har den börjat anta spännande nyans på utsidan. Det ser ut som om jag fått en redig smäll. David har funderingar på att bära en tröja med texten "det var inte jag".

Sigge kom till oss mitt i natten. Bärandes på hela kittet i form av snutte, täcke och kudde. Han somnade omgående om, men när vi tog socker låg han på 22. När han skulle få extra insulin började pumpen varna att den inte kunde dosera. Så där vid fyra snåret var det bara för David att gå upp och fixa ett nålbyte. Som tur är störs Sigge inte nämvärt av att man sätter ny nål när han sover. Han rycker mest till lite grann.

Ska gå ner och sätta mig på altanen med lite kaffe. Titta på hur trädgården vaknar. Det har kommit små gröna toffsar av gräs, så någonting har ju börjat ske!

Varför???

Kan någon snälla förklara för mig varför mina styckesindelningar försvinner i mina inlägg. När jag publicerar blir det ihopknökat det ihop till en enda lång text??? Snälla hjälp mig, det är ju hopplöst att läsa så här!!!

Sockersjuka

Jag fick ett omtänksamt svar på ett tidigare inlägg från AnnCharlotte. Det var om detta att leva med celiaki- alltså glutenintolerens. Det slog mig att jag nog inte varit tydlig nog, Viggo fick nämligen sin celiaki diagnos bekräftad när han var sju månader. Så i vår familj klev det faktiskt in i familjen innan diabetesen. Det är nog vanligare tvärtom. Men kära nån vad vi fick strida för att man överhuvudtaget skulle kolla om Viggo inte tålde gluten. "Det brukar INTE dyka upp före ett års ålder." Ungen blev bara sjukare och sjukare. När han väl fick gjort sin tarmbiopsi vid 7 månaders ålder vägde han mindre än vad han gjorde vid tre månader. För oss var det ju en fullkomlig lättnad och befrielse att det fanns ett sätt att hjälpa honom. Men appropå detta om mat. Och diabetes då. Jag måste ju poängtera att alla blir saliga på sin tro. Jag tycker verkligen det. Det finns med största sannolikhet lika många sätt att leva matmässigt som det finns familjer med diabetes. Så nu pratar jag om vår inställning och hävdar inte att det är rätt för alla andra. Vår absoluta grundinställning är i att barnen ska leva som alla andra barn. Det innebär fredagsmys, tårta på födelsedagar, glass på dagis ibland, godispåse på kalas. Däremot måste vi ge förutsättningarna för att det ska fungera. T.ex så när barnen får godis tar vi hem det och berättar att de ska få det efter middagen. När det gäller glass är det bättre med gräddglass som är fetare (därmed långsammare)än isglass som är som frusen saft. Det gäller ju att kunna kompensera med rätt insulin. Alltså gäller det att ha koll på kolhydraterna. Alltså skulle vi aldrig köpa lösgodis då man inte vet förutsättningarna. Men att vi sen begränsar mängderna- det har ju inte att göra med att barnen har diabetes. Det har att göra med att det inte är bra för dem med för mycket godis. Förra veckans fredagsmys bestod av en god middag och en tablettask. Mer behöver det inte alltid vara. Tycker vi! Vi pratar mycket här hemma om vad som händer om man begränsar barnen med sjukdomen som grund. Aldrig någonsin att vi skulle säga- du får inte för du har diabetes. Då skapar man ju onödig olust inför diabetesen. Och är jag rädd, risken att det slår tillbaka i form att tonåringar som inte tar hand om sig själva i någon form av trots. Alltså vill vi hellre lära barnen ett schysst förhållningssätt till sin egen kropp och sin sjukdom. Att de får, men i rätt mängder och att de måste kunna hantera det på rätt sätt.

Vardag

Lugnet har lagt sig lite hemma hos Trollmor. Boyzen mår ganska bra och vi har återfått lite hederlig vardagskänsla. Jag säger då det, vardagen skall icke underskattas... Det enda dramatiska under veckan var väl när jag fick operera ut en visdomstand i måndags. Skadeskjuten milt sagt. Tur att tandläkarskräcken hålls i schack. Not. När jag staplade ut från tandläkaren ringde jag maken som på sin vita springare fick slänga sig från jobbet och komma för att rädda mig hem. När jag klev in i bilen strömmade tårarna nedför mina (svullna, blodiga, ihopknipna) läppar. Svårt att hulka när man inte kan öppna munnen. Nåväl- detta om vardagens drama. Ramlade över en oväntad liten slant för ett litet tag sedan. Lurar på om jag skulle ta med mig Rasse en vecka till solen nu i april, bara nån billig restresa. Dels är det ju hans tur- jag var ju iväg med Viggo i sommras. Men dels har en viss delaktighet i den där slanten. Får se, ska suga på karamellen ett litet tag. För att avsluta detta ljuplodade inlägg måste jag berätta att Sigge är inne i en bra sockerperiod igen. Äntligen! Nu får det gärna hålla i sig ett litet tag så vi hinner ladda om batterierna. Idag kan jag le åt hur jag tänkte precis när Sigge debuterade. "Om ett tag kommer vi ha lärt oss, han kommer att ha stabiliserats" Kanske är det tur att jag inte visste då, det jag vet nu. Men då var det ingen som förklarade att detta skulle bli en pågående process, att det inte finns någon magisk formel för att ge de rätta doseringarna. Men som sagt- just nu njuter vi!! Over and out- dags att gå och ta en sån där käck värktablett som jag fick utskrivet.

Perspektiv

Ibland när tröttheten bli överväldigande och sorgen över situationen blir för stor- då är det bra med lite perspektiv på tillvaron. När en mamma som lagt ner hela sin själ i att få bli gravid, får bära sin lilla pojkbebis under alldeles för kort tid. Spelar allt det andra någon roll då? Hennes dröm, hennes kärlek lever inte längre. Har jag då någon rätt att sörja att mina barn inte är "friska"? Jag har dem ju hos mig.

Det här skapar verkligen en inre konflikt.

Samtidigt inser jag ju att alla har ju rätt att bära sin sorg. Man kan ju inte börja gradera och jämföra. Man får nog helt enkelt acceptera att det emellanåt trots allt är bra att få lite perspektiv.

Skickat från min iPhone