torsdag 18 februari 2010
onsdag 17 februari 2010
När livets ställs på ända.
Nu har det gått snart ett år sedan vårt liv ställdes på ända. I mars 2009 debuterade vår nio-månaders lilla Sigge i sin diabetes. Chock, kaos och förvirring. Men sakta men säkert började vi på att landa i en vardag där en helt ny inneboende fick ta en hemskt stor plats.
Sommaren kom och gick och vi började känna att vi faktiskt skulle klara av det här. Då insåg vi att treåriga Viggo inte mådde riktigt bra. Ett par inläggningar med sockerkurvor senare insåg vi att även Viggo hade fått diabetes. I oktober 2009 påbörjades hans insulinbehandling.
Under julhelgen bestämde jag mig för att kolla sockret på vår stora kille, Rasmus 7 år. Han var sig inte riktigt lik. Omgående insåg jag att han ligger för högt. Inte så högt att det ännu är frågan om diabetes, men definitivt för högt. Sen dess står även han under läkarkontroll för att se var det landar. Just nu kan vi inte göra annat än att hålla tummarna och be att han klarar sig från att utveckla diabetes.
I mångt och mycket kanske vår tillvaro ser ut som hos de flesta småbarns familjer. Diabetesen syns inte alltid utanpå, men det är en dygnet-runt verksamhet. Man kan aldrig ignorera sjukdomen. Det är en oerhört inrutat tillvaro med tidsscheman för blodsockermätningar mat och sömn. Det finns lite utrymme för spontana infall. I perioder får vi gå upp på nätterna för att kontrollera socker och ev åtgärda nivån med antingen insulin eller ngt att äta. Vi måste alltid ligga steget före i planeringen. Varje gång Sigge har ätit måste man ta flera olika saker i beaktande innan man doserar insulin. Hur mkt har han ätit, hur mkt har han rört sig. Har han en infektion i kroppen. Hur länge sov han i förmiddags?
Av de två är ju Sigge den som är mest ostabil i sockret. Han kan ju heller aldrig säga hur han mår eftersom han är så liten. Alla vet hur gnällig en liten unge kan vara. Vi kan aldrig utgå från att han bara är lite gnällig. Vi måste först kontrollera sockret. Är det normalt, ja då vet man att han helt enkelt vill bli buren en liten stund. Är det så att han börjar bli lite låg eller rent utav redan har en känning, då gäller det att snabbt höja sockret med hjälp av lite saft eller dextrosol eller saft. Därefter behöver han äta något så han håller sig. Det som i förlängningen kan ske om han blir för låg är risken för kramper eller medvetslöshet.
Jag vill absolut inte låta bitter. För jag är nämligen inte bitter. Men däremot vill jag ge en liten bild av hur det är att leva med små barn som har diabetes. Helt enkelt att ha barn som är lite sötare än andra :) Men vi har besatämt oss. Det är inte synd om oss eller framför allt inte våra barn, de kommer aldrig få tro att de är offer för sin sjukdom. Däremot är det något vi alla måste lära oss att leva med.
Sommaren kom och gick och vi började känna att vi faktiskt skulle klara av det här. Då insåg vi att treåriga Viggo inte mådde riktigt bra. Ett par inläggningar med sockerkurvor senare insåg vi att även Viggo hade fått diabetes. I oktober 2009 påbörjades hans insulinbehandling.
Under julhelgen bestämde jag mig för att kolla sockret på vår stora kille, Rasmus 7 år. Han var sig inte riktigt lik. Omgående insåg jag att han ligger för högt. Inte så högt att det ännu är frågan om diabetes, men definitivt för högt. Sen dess står även han under läkarkontroll för att se var det landar. Just nu kan vi inte göra annat än att hålla tummarna och be att han klarar sig från att utveckla diabetes.
I mångt och mycket kanske vår tillvaro ser ut som hos de flesta småbarns familjer. Diabetesen syns inte alltid utanpå, men det är en dygnet-runt verksamhet. Man kan aldrig ignorera sjukdomen. Det är en oerhört inrutat tillvaro med tidsscheman för blodsockermätningar mat och sömn. Det finns lite utrymme för spontana infall. I perioder får vi gå upp på nätterna för att kontrollera socker och ev åtgärda nivån med antingen insulin eller ngt att äta. Vi måste alltid ligga steget före i planeringen. Varje gång Sigge har ätit måste man ta flera olika saker i beaktande innan man doserar insulin. Hur mkt har han ätit, hur mkt har han rört sig. Har han en infektion i kroppen. Hur länge sov han i förmiddags?
Av de två är ju Sigge den som är mest ostabil i sockret. Han kan ju heller aldrig säga hur han mår eftersom han är så liten. Alla vet hur gnällig en liten unge kan vara. Vi kan aldrig utgå från att han bara är lite gnällig. Vi måste först kontrollera sockret. Är det normalt, ja då vet man att han helt enkelt vill bli buren en liten stund. Är det så att han börjar bli lite låg eller rent utav redan har en känning, då gäller det att snabbt höja sockret med hjälp av lite saft eller dextrosol eller saft. Därefter behöver han äta något så han håller sig. Det som i förlängningen kan ske om han blir för låg är risken för kramper eller medvetslöshet.
Jag vill absolut inte låta bitter. För jag är nämligen inte bitter. Men däremot vill jag ge en liten bild av hur det är att leva med små barn som har diabetes. Helt enkelt att ha barn som är lite sötare än andra :) Men vi har besatämt oss. Det är inte synd om oss eller framför allt inte våra barn, de kommer aldrig få tro att de är offer för sin sjukdom. Däremot är det något vi alla måste lära oss att leva med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)