Tänk vilka konstiga referensramar man kan få. Över vad som är naturligt och normalt i ens vardag. Jag och ena barnet skulle byta pumpnål. I sig inget problem, om han bara får sätta den var han vill. Läs: alltid på samma ställe.
Men det funkar inte, det blir kuddar under huden och kroppen tar inte upp insulinet. Så sedvanliga diskussionen följer. Jag ritar prydligt upp var den INTE får sitta och sedvanliga förhandlingen inleds. Vi landar i att nålen måste vara utanför men plåstret får lov att vara på strecket. Lite trött och ur slag tappar jag det plötsligt. Ryter till visar mitt missnöje. Ångrar mig i samma ögonblick. Ber om ursäkt, nålen hamnar så småningom på plats. Nålen utanför men plåstret på. Barnet är nöjt och återupptar sin plats mellan brorsorna framför datorn.
Här sitter jag och funderar på just de nämnda referensramarna. Livet borde mest bestå av tjat kring kläder på golvet och diskmaskinen. Inte tjat och plötsligt hårda ord kring att sätta in en nål i magen. Så himla tokigt egentligen. Och jag vet inte om jag ska glädjas eller sörja det faktum att pojkarna inte tycker det är konstigare med nål-tjat än kläder på golvet-tjat.
Mina hjältar.
