fredag 13 mars 2015

Lättad

Lättad att gårdagen är över. Så lustigt att bara ett datum kan framkalla så mycket känslor. Ju längre dagen gick, desto mer sentimental blev jag. Tittade på gamla bilder, lät tårarna komma och gå som de ville. Nämnde lite lättsamt för Sigge att detta var debutdagen. Insåg att det säger honom absolut ingenting. I hans värld finns inget före och efter. I mitt ledsna tillstånd gjorde just den insikten ont. Grät en skvätt till.

Idag är en ny dag. Alla känslorna ligger på lur, nära till hands. Men jag sitter här i solen med mitt kaffe. Känner solen värma min näsa. Inser att det är så här det är. Jag behöver få bryta ihop en stund emellanåt så jag kan gå vidare sen.

torsdag 12 mars 2015

Dagen idag

Sex år sedan idag. Jag kan inte riktigt förstå hur det till synes är en helt vanlig vårdag. Solen strålar och jag såg just en citronfjäril fladdra förbi fönstret. Allt är så vanligt. Hur kan det vara det när någon sorts markering borde ske. En liten notis i tidningen, ett meddelande skrivet i molnen...? Någon sorts universell uppmärksamhet att det gått sex år sedan allt ändrades. Jag sitter här på min stol i en liten bubbla av känslor. Sorg men framför allt kärlek, stolthet och glädje. Glädje för att de här barnen finns i mitt liv.

Det är en förmån att få följa en liten människa. Se honom växa och utvecklas. Bli en självständig individ. När han i processen lär mig så innerligt mycket, då känner jag att jag kan skatta mig lycklig. Jag kommer aldrig komma i närheten av det mina barn måste utstå. De kommer för alltid vara mina hjältar med sitt mod, tålighet och acceptans.

onsdag 11 mars 2015

Bra natt

Mer än en gång har jag skrattat åt de snabba svängningarna i den här verksamheten. Emellanåt tvivlar jag på mitt eget förstånd när känslostormarna går i så höga vågor. Finns det ens nåt mellanting?! Helt klart följer humöret svängningarna på sockret.

I natt var som synes en bra natt. Jag var uppe vid tre för att ena skrutten var låg. Bara en uppstigning, när skedde det senast liksom?! Så jag vaknade med nöjd känsla. Solen strålar och ska på lunch med en av de bästa. Vad finns mer att önska av en sån här dag?

tisdag 10 mars 2015

Skugga under dagen

Som sagt de små stunderna i livet. Som samtidigt lägger sig som en täcke över precis allt som sker under en dag. Jag har ätit, vilat, kramat, tjatat och även skrattat. Haft finbesök och druckit kaffe. Pratat om smått och stort i livet.

Hela tiden har detta lilla legat över mig. Som en skugga har det följt allt jag gjort under dagen.

Varför är Viggo så hög?

Jag har bytt nål. Förstås. Jag har ökat insulintillförseln. Förstås. Jag har kollat ketoner. Förstås.

Allt jag gjort har jag gjort med täta socker kontroller. Hela tiden för att konstatera att sockret sjunker inte. Tvärtom har det fortsatt att öka. Man fortsätter att prata, fixa och dona samtidigt som man låtsas ha full fokus på det man gör. I själva verket ligger stor det av min fokus konstant på cgm mätaren.

Och jag som sa till doktorn på vårdcentralen imorse att "nädå, nån påverkan på sockret ser jag inte".

Stora frågan är ju om detta kan ha att göra med Viggos magonda. Skulle det bli värre skulle vi söka akut för att utesluta blindtarmen.

Just nu vill jag helst bara att sockret ska sjunka så jag kan släppa oron att det är nåt vajsing i hans kropp.

fredag 6 mars 2015

Livsnjutare

Finns det en mening med allt? Därom tvistar definitivt de lärde. För egen del måste jag tänka att det gör det. Att det finns en mening med det som sker, även om vi kanske varken förstår eller ser syftet. Eller ens håller med. För mig är alternativet slumpen definivt mycket värre och mer smärtsamt. 

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om saker som jag lärt mig under dessa åren. Saker som jag tror var meningen att just jag skulle lära mig. Men just nu ska jag bara nämna en sak lite kort. Jag har lärt mig att livsnjuta i det lilla ögonblicket. 

Att vakna en morgon och inse att jag är lite mindre trött än gårdagens morgon. Att ringa skolan och berätta att min son utan skolplikt ska ha mysdag med mig idag. Kramas lite extra och känna hans närhet.  Tända brasan och känna lukten och lyssna på sprakandet. Titta på regnet och bjuda in mamma och pappa så att vi kan fika tillsammans i brasans värme. Jag njuter av ögonblicket och känslan. Jag är här och nu och det stärker mig.


torsdag 5 mars 2015

Om en vecka.


Om en vecka har det gått sex år sedan den här bilden togs. Den togs dagen efter jag rusade in på akuten med en medvetslös Sigge i famnen. Eftersom han varit med sin far på vårdcentralen hade vi redan fått diagnosen.  Innanför dörren möter jag en sköterska. Jag gråter och ropar till henne att mitt barn har fått diabetes. Hon tar direkt stadigt tag om mig och leder mig in på ett rum.

Jag möter henne fortfarande emellanåt på akuten.  Varje gång stoppar jag henne och berättar att hon räddade mig med sitt lugn. Varje gång tittar hon på mig med värme men en något tom blick. Jag förstår att hon inte kommer ihåg mig. Hur ska hon veta att hennes ansikte och famn blev en livboj när det var som mest akut? Det var ju inte hennes liv som från den dagen aldrig skulle bli detsamma.

Som tur är visste jag inte då vad det här skulle innebära under många år framöver. Kanske var det därför det nästan var mer chockartat när vi insåg ett halvår senare att Viggo fått diabetes. Då visste vi ju. Vi visste allt om insulin, nålar, KH-räkning och nattvak. Vi kunde skräcken för koma och kramp. Vi hade full insikt i rädslan för höga socker och följdsjukdomar.

Sex år är på många vis en livstid. Då man hinner sörja, förbanna och gråta över livets orättvisa. Man hinner fråga både sig själva och vilken tillgänglig Gud som helst varför just vi ska behöva leva så här. Varför ska just mina barn tvingas bli så tåliga och varje dag utstå saker som många vuxna hade svimmat om de behövde göra detsamma.  På sex år har man hunnit fundera mycket hur man gör för att överleva sömnbrist och ändå fungera i vardagen.

Dessa sex år är ändå bara en liten vindpust i Sigges liv. Från denna lilla talle som inte ens kunde krypa till en fantastisk liten skolkille med glimt i ögat. En liten gosse som tvingats lära sig lyssna till sin egen kropp. Som vågar säga till kompisens pappa att han känner sig låg. Pappan frågar vad säger sensorn, han har ju fått snabb genomgång om Dextrosol under 4. Sigge konstaterar att den visar bra värde men han vet att han behöver dextrosol. En halvtimma senare hämtar vi nöjd Sigge som ligger på fina värdet fem. Utan sina dex hade även sensorn hunnit visa på att han blev låg. Men han hann själv vända det i tid. Tänk vad han känner och analyserar sin kropp. Blixtsnabba beslut vad han behöver för att må fortsatt bra. Vilken insikt och självkännedom!

Sex år är så vansinnigt lång tid. Samtidigt som det är ett enda andetag. Från insikten att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma mer till förtröstan att vi har så mycket glädjas över och vara tacksamma för. Mina barn är mina förebilder och hjältar. De visar mig gång på gång att de lever ett gott liv. De låter sig inte begränsas.