Endokrin

Känner mig lite mosig efter att Viggos larm tjutit en gång/timman hela natten. Illamående av trötthet kanske egentligen säger mer om hur jag känner mig idag. Därmed minskar motståndskraften. Det som egentligen inte är ett problem känns plötsligt riktigt besvärligt.

Vi var ju på vårdcentralen med Viggo förra veckan. Läkaren ringde efter någon dag och pratade om heltokiga värden. Han hade redan innan samtalet med mig pratat med endokrin på östra som skulle ta över bollen. Endokrin hade i sin tur omedelbart bollat över till diabetesmottagningen. Mottagningen ringde mig och hade med skohorn hittat en tid till dr. G. Snurr snurr. Jag kände ändå bara lättnad att vår trygghetszon skulle lösa allt och få ordning på torpet.

Men nu ringer endokrin. De vill visst träffa oss. Framför allt vill de ta nya prover. Så på nåt vis får vi få rodda ihop så älskade ungen får komma upp och leka nåldyna idag, på det blir det läkarbesök imorgon.

Som sagt, hade suttit fint med lite sömn innan så jag hade haft bättre skyddsrustning på.

Nattligt nålbyte

Viggo har legat ganska fint under eftermiddagen. När grabbarna kom hem från skolan började vi så smått känna av semestern som hägrar runt hörnet. Bara ett par dagar kvar på denna sista vecka innan sommarlovet tar vid. Dessutom antydan till sommarvärme och glass på altanen med en kär vän. En eftermiddag som inte lämnade nåt att önska helt enkelt.

Men så på kvällen började han stiga. Vi la både temp basal och korr bolus. Väntade. Ny temp basal och ny bolus. Trots detta har han stadigt legat på 14-17 i bs hela tiden. Nu är klockan exakt 00:52. För sisådär 15 minuter sen tänkte jag att det är lika bra att byta nål. Det känns inte bra, att han inte alls sjunker trots allt insulin.

Preppar och förbereder. Håller handen alldeles ovanför magen och hinner tänka: "så sjukt egentligen. Här står jag mitt i natten och ska trycka in en nål i magen på min sovande unge."

Trycker till. Lika bra att göra det snabbt. Viggo kryper ihop och kvider till. Jag stryker honom över kinden tills jag märker att det känns bra igen och han faller helt tillbaka i sömnen. Det är ändå en lättnad att han inte kommer ihåg ett sånt här nattligt nålbyte.

Nu ligger jag här och väntar och hoppas på att mitt eget sömntåg ska komma alldeles snart. Och att Viggos socker ska sjunka så vi alla får sova.

Pressat

Det märks att Sigges kropp tömde alla reserver igår. Idag ligger han pressat. Sjunker fort och orimligt mycket. Han har redan fått ett par glas saft nu under förmiddagen. Så idag blir en lugn dag utan alltför mycket fysisk aktivitet...

Efteråt

Efteråt hinner man tänka så himla många "tänk om". Det var precis lika dant när Viggo hade haft sin kramp. Kan man gradera olika saker i helvetet? Nu var jag trots allt så innerligt tacksam att vi lyckades häva detta innan det gick över i kramp. Utan att vi behövde ringa ambulans.

Men hur ska vi göra nu? Ska vi leva annorlunda. Ska vi göra allt på annat sätt? Hur ska jag någonsin kunna släppa någon av pojkarna ifrån mig. Vare sig ett ögonblick eller en livstid. Hur ska jag kunna låta någon annan utsättas för risken att hamna i detta med mina barn. Släkt och familj? Skolpersonal? Storebror?!

Så klart vi inte kan göra annorlunda. Vi måste fortsätta leva livet. Låta pojkarna leva livet. Utvecklas, utmanas, bli större och självständiga. Jag känner ju som sagt igen känslorna. Vet att den akuta känslan av sorg och oro lägger sig.

Vidrig känning

Jag ser det precis innan det sker. Slänger mig mot Sigge samtidigt som jag ropar till David att hämta socker. Precis när jag når honom brister han ut i gråt. Vi lyckas få i honom dextro. Först två och så två till. Lyckas få i honom vatten men hälften spiller ut på hans tröja. Tar ett socker. David får tag på en sprattlande liten fot för ett stick. Sigge har 1,2.

Nu tänker jag att det ändå ska vända ganska snabbt. Istället ökar gråten i intensitet. Han är helt borta, ser oss inte utan varvar gråten med ajajaj. Vi får i honom lite saft. Han ålar runt, han slår bort våra händer som försöker trösta och klappa. Han åker ned på golvet där han fortsätter gråta och kvida. Jag knuffar undan bordet eftersom han inte får plats. Han vrider, han vänder, han ålar. Plötsligt blir han stilla och blundar. Jag tänker att nu tuppar han av. Sekunden senare återkommer gråten, kvidandet och ropen. På något vis får vi upp honom i soffan. Jag vill bara ta i honom. Hålla fast honom. Visa honom att vi är där. Men det tar aldrig slut. Minuterna är så långa. Istället ser jag hans lilla ansiktet med tårarna som sprutar. Helt rödblank av svett och håret som står i testar. Gråten och ålandet som om han bara vill ta sig ur sin egen kropp. Jag väntar. Jag märker att jag håller andan, vill bara se förändringen. Så plötsligt märker jag lite skillnad. Det avtar, det stillnar. Han ligger helt stilla och stirrar in i soffryggen. Så småningom är han redo att ta ögonkontakt. Gråten och kvidandet har ebbat ur.

Snart sitter han upp. Frågar om han inte skulle få mer present. Vi var ju trots allt mitt i födelsedagsfirandet. Jag frågar om han inte kommer ihåg paketet han öppnade precis innan. Det gör han inte så han får glädjen att uppleva det igen.

Själv missar jag hur Viggo tydligen mitt i allt erbjudit Sigge Hulken. Viggo som så hemskt gärna vill ha Hulken själv, ville trösta sin bror mitt i det smärtsamma.

Viggo som är den enda som verkligen kan sätta sig in i vad Sigge möjligtvis känner. En stund efter allt är över säger Viggo till mig "mamma, en gång när jag var så låg trodde jag att jag skulle dö."

Räcker

Viggo ser ut att ha svalt ett äpple. Verkligen. Från en dag till en annan är stora svullnaden där på halsen. Ner till vc för att ta lite prover och sen vidare remiss till Östra. Jag är inte orolig, faktiskt. Googlar man och studsar förbi delen om tumörer inser man att det mest troligt inte är farligt. Även om det kan behövas behandling.

Däremot känner jag att det räcker så. Det är bra nu.

Och just det. Nästa vecka får även Viggo glasögon.