What a mighty good man

Jag måste bara börja med att berätta vilken enastående man jag är gift med. När jag idag hugger så där surt och irriterat man bara kan. Helt oförtjänt dessutom. Istället för att hugga tillbaka vilket med största sannolikhet hade inlett en sån där kul veva, börjar David nysta i varför jag är på dåligt humör. Därmed hjälpen han mig att lösa upp de där arga knutarna så livet snart känns bra igen. Jag kommer hålla fast vid honom till den dag jag dör säger jag bara.

Har precis kommit hem från avslutande träffen på agilitykursen. Skitkul ärlig talat! Nästa vecka blir det allvar däremot, då har vi anmält oss till en liten tävling... Jag befinner mig fortfarande på långt håll efter hunden och vrålar ut vart hon ska med skiftande resultat. Hon kör fortfarnade med sin bredsladd stil i pur levnadsglädje. Men vi börjar sakta med säkert närma oss varandra.

Just nu känner jag faktiskt att livet liksom rullar på på rätt sätt. Pojkarna leker med varandra och är (för det allra mesta) hur goa som helst med varandra. Sigges socker börjar bli sådär vår/sommar stabilt. Gudskelov. Denna gången kan jag se fram emot nästa HbA1c som skall tas i slutet av maj. Jag vet ju att det är helt hopplöst under vinterhalvåret med alla infektioner. Men man blir ju ändå ledsen när det inte blir bättre resultat, även om man vet varför. Förra vintern fick Sigge till slut antibiotika i rent preventivt syfte under tre månaders tid för att vi skulle få någon ordning på det hela. Lite bättre har det ju varit i år. Nu blev Viggo dålig i helgen med feber och ont i halsen, hoppas det är något snabbt övergående bara!

Hela veckan som gick har Sigge vaknat på 4-5 varje morgon. Klart det fortfarande kommer uppstickare både uppåt och nedåt, men det är ju inte HELA tiden. Dagens lägsta var 1,7. Då var han inte särskilt fräck faktiskt. Nu är det ju också en ny utmaning med att grabbarna är ute på ett annat sätt när det fina vädret kommer. Det gäller att hänga med i svängarna... Är det inte det ena :)