Ibland när tröttheten bli överväldigande och sorgen över situationen blir för stor- då är det bra med lite perspektiv på tillvaron. När en mamma som lagt ner hela sin själ i att få bli gravid, får bära sin lilla pojkbebis under alldeles för kort tid. Spelar allt det andra någon roll då? Hennes dröm, hennes kärlek lever inte längre. Har jag då någon rätt att sörja att mina barn inte är "friska"? Jag har dem ju hos mig.
Det här skapar verkligen en inre konflikt.
Samtidigt inser jag ju att alla har ju rätt att bära sin sorg. Man kan ju inte börja gradera och jämföra. Man får nog helt enkelt acceptera att det emellanåt trots allt är bra att få lite perspektiv.
Skickat från min iPhone
Perspektiv är bra, man måste ha proportioner på livet. Samtidigt - njurpaj blir inte godare för att barnen i Darfur svälter... Jag brukar säga att man inte kan tävla i sorg. Och som någon sa till mig häromdagen är sorg randig. Det tycker jag är ett himla bra uttryck!! Jag tycker nog tom att man kan säga att livet är randigt.
SvaraRaderaLav jo lots!
Lillasyster
Lav jo too <3
SvaraRaderaSå ser inte valen ut. Ingen sa någonsin till oss att du får välja nu: Du kan få ett sent missfall eller ett barn med diabetes! För det är enda gången ett sådant perspektiv kan finnas... Förmodligen hade vi valt att ha barnen hos oss, men det är inte så vi väljer.
SvaraRaderaDet svåraste ibland är att vi tror att vi får något som blir något annat. Du trodde när du hade dina barn, att de var friska. Och så var de inte det. Så fick du prövas bortom det du trodde var din förmåga - utan möjlighet att förbereda dig. Det liv du inte fick, det får du sörja utan att det betyder att du sörjer de barn du har. Ibland har jag och Finastes (min helgflicka) mamma pratat så. Hon sörjer aldrig Finaste, men hon sörjer fortfarande det barn hon trodde hon hade. Flickan som var frisk när hon föddes men som vid några månaders ålder upptäcktes ha stora hjärnskador. Man får sörja det som inte blev. Och samtidigt omfamna det man fick. Precis som jag sörjer det barn jag inte får men samtidigt kan på något sätt glädjas åt att jag fick hålla i mina händer. Att jag fick klippa hans navelsträng och räkna hans fingrar. Att jag fick vara gravid fast jag aldrig kommer att få möta min son.