Fattar inte

Alltså?! Gårdagens vrickade värden, som avslutades inatt med att ligga jättelågt. Både kl 21 och 23 låg han på två. Sen under natten ställde David ner pumpen ytterligare vid nåt tillfälle. Nu, vid lunch, ligger han once again på 29 och 1,9 i ketoner. Va?!? Nålen funkar ju. Insulinet funkar- annars hade Viggo också legat tokigt. Fattar helt enkelt ingenting. Det gör mig ont att hans lilla kropp ska utsättas för så mycket stryk.

Svängningar

Sockret sjönk. Ketonerna försvann. Sigge hittade sitt goda humör. Jag och David lugnet. Tror sjutton att mina grå hårstrån vid det här laget är fler än de råttfärgade. Socker svängningar är verkligen detsamma som känslomässiga sådana.

Traumatiska sprutan

Man skulle kunna tycka att barnen är härdade. Nålar och sockertagningar hitan o ditan. Så vad borde en helt vanlig spruta egentligen vara i sammanhanget?! Faktum är att den är precis lika traumatisk för mina pojkar som för vilket barn som helst. De brukar inte få helt vanliga sprutor.

Nu insåg vi att vi måste ta till tunga artilleriet. Sigge har legat högt precis hela dagen. Ny nål och allt det där. Basalen plus hundra. Dundrat på bolusdoser med jämna mellanrum. Trots detta var han nu över 30 i socker och 1,7 i ketoner. Inte mycket ketoner, men nu gäller det att vi får det att vända så vi inte behöver åka upp.

När David kommer med sprutorna i näven gråter Sigge förtvivlat. Jag försöker sjunga för honom. Men jag känner hans förtvivlan, min röst bara bryter. Torkar mina egna tårar och håller om honom för allt jag är värd. Första sprutan går bra. Vi alla andas ut. Spruta nr två måste träffat en nerv. Ny förtvivlad gråt.

Efter en halvtimma mäter jag igen. Ketonerna har ökat och sockermätaren visar HI. Sitter nu här och väntar in vändningen som borde komma snart.

Kramar

Sitter bredvid ena barnet som ska somna. Lite småprat, lite bus och en massa gos. Från rummet bredvid hör jag David gå igenom samma procedur med det andra barnet. Gillar att höra mumlet därifrån. Tänker att en trappa ned sitter en stor kille som man gosar med på andra premisser nu för tiden.

Plötsligt går det upp för lilla killen att jag ju inte kommer vara hemma imorgon kväll när det är hans sovadags. När jag kom hem från jobbet idag hann han och brorsorna knappt avbryta leken för att notera min hemkomst. Men nu plötsligt går han igenom en liten seperationskris. Med tårar hängandes i ögon fransarna frågar han mig om han får följa med på mitt galej. Jag konstaterar att det är bara för vuxna.

Min fantastiska lilla kille löser situationen på bästa sätt han kan komma på. Han ger mig en extra lång kram, så säger han "nu har du en kram inom dig som du kan ge till en av dina kompisar." Tänk om han visste, han kommer finnas med i varenda kram jag delar ut.

Två barn

Tänker idag jättemycket på en annan diabetes förälder. Det finns tecken på att ytterligare ett av hennes barn fått diabetes. Det berör mig djupt. På ett sätt mer än när jag hör om familjer som är helt nydebuterade, vilket självklart är nog så tragiskt. Förstås.

När Sigge debuterade var det så chockartat. Så kaotiskt med mängder av information och nya situationer. Men samtidigt visste jag ju ingenting, jag hade ingen aning om vad som skulle krävas av oss som föräldrar. Ignorance is bliss, helt enkelt. När Viggo sen fick diabetes var jag ju tyvärr alltför insatt. Plötsligt var jag ju visste jag allt för väl vad som kunde hända, skulle hända. Dessutom mötte jag alla som sa "men ni kan ju det här". Det kändes som om situationen bagatelliserades. Även om jag förstås förstod att det menades som tröst. För visst, vi kunde diabetes och vi kunde Sigge. Men här var ju en helt ny individ. Som dessutom också hade gluten.

Dessutom var (är) jag så exceptionellt naiv. Här är vår börda. Ett barn med kronisk sjukdom -detta blir vår ryggsäck. Nu är vi förskonade från andra hemskheter.

Jag vet. Så dumt.

Men när det nu är som det är då. Absolut finns det vissa bra aspekter. Bland barnen hos familjen Lövberg är faktiskt diabetes normen. Viggo och Sigge är oerhört tajta. De delar sitt liv och de delar sin diabetes. Hemma hos oss blir de aldrig "den enda som..." Det är sån kärlek att se hur den ena kan vara orolig inför nålbyte, den andra hämtar sin egen snutte som stöd. De utbyter sockervärden och kurvor. Det finns också nån att skylla på så man kan vråla "det var inte jag" när man hör en pump larma. För vem vill avbryta sin lek för att kolla socker?!

Under en tid följde vi Rasmus socker. Det låg lite högt. Han fick en egen mätare med dödskallar på. Han var lite stolt över den där. Tog med den till skolan. Den perioden gick över, sockret stabiliserades. Rasmus däremot fick sammanbrott när han året efter fick glasögon.

Jag hoppas att den andra mamman inte får ett tråkigt besked idag. Men skulle hon få det kommer livet bli bra ändå. Det innebär bara lite fler utmaningar.

Fem år

Om några timmar slår klockan över och det blir den tredje juni. Den dag då min yngsta lilla kille fyller fem år. Jag minns dagen han föddes som om det var igår. Det var precis lika varmt då, som det varit senaste veckan nu. Jag hade fått tid för en planerad igångsättning. Klockan nio tog barnmorskan hål på hinnorna. David var nere och la på pengar för bilen precis i det ögonblicket. Vi skojade om att han skulle hinna tillbaka. Vid elva kom värk arbetet igång på riktigt. Klockan halv ett var han ute. Kärlek. Ren kärlek.

Jag kommer ihåg första halvåret. Amningen. Dopet. Allt det andra.

I mitten av mars tar minnena slut.
Minnen av Sigge och vem han var.

Istället kommer jag ihåg lukten av insulin. Innan jag lärde mig att det var insulinet som luktade kunde jag inte fatta vad det var, varför han luktade så annorlunda. Jag kommer ihåg känslan av att lyfta honom och känna hur pumpen låg som en barriär mellan honom och mig. Jag avskydde det. Dessutom tyckte jag att det var otäckt att vara ensam med honom. Mitt eget barn. Jag var rädd.

Jag minns inte inte hans första födelsedag. Vad han fick. Vad vi åt.

Men tiden går. Idag visar han och brorsorna vägen för mig och David. De lär oss att leva i nuet. Att acceptera situationen.

Sigge tar så mycket för givet. Att alla finns där för hans skull. Att den vuxna i närheten är där för att se efter hans behov. Man skulle t.o.m säga att han far fram som en bulldozer genom livet. Hela tiden med skratt och bus i blicken. Hela tiden med en positiv attityd som ständigt får folk att häpna. Häpnar gör man när man måste utsätta honom för allt. Sätta nålar, sätta cgm, ta socker. Han accepterar.

Han låter vuxna lära sig. Han låter dem sticka honom med sitt ovana handlag, och visar dem sen hur man knappar på pumpen.

Så plötsligt firar han fem år. Får en cykel för stora pojkar. Busar med vattenpistolen. Hjälper farmor räkna ut kolhydraterna för lunchen.

Älskade fina unge som gör att det känns som om hjärtat ska spricka av stolthet och glädje.