Det här var Viggos första kräksjuka sen han debuterade "på riktigt". Lite små nervöst när man inte vet hur just han skulle reagera. Så ofta som vi faller i fällan att tro att Sigge är facit på hur diabetesen uppför sig. Gång på gång blir vi påminda om hur individuellt det faktiskt är. Vilket även påminner hur försiktig man behöver vara i att påpeka för andra hur de borde göra för att ta hand om sitt barn med diabetes...
För övrigt är även barnens HbA1c en påminnelse om det. Sigge ligger på 55. Kunde såklart vara bättre, men vi är nöjda så här i hemska infektionstider. Vintern är hopplös verkligen. Viggo låg senast på 64! Samma mat, samma rutiner, samma sockertagningsintervaller. Hur kan det då gå så fel?!
Sensor och nya tag ska förhoppningsvis få det att bli bättre under våren.
Hursomhelst, kräksjuka. När Sigge har kräkts har han legat lågt lågt lågt. Det har varit en konstant kamp att hålla sockret upp. Kampen har handlat om att hela tiden ta 30-60 min i taget utan alltför allvarliga känningar. Nåt kex, nån glass, nåt chips. Precis vad som helst.
Så blev då Viggo dålig. Och låg verkligen skyhögt. Basalen på plus, konstanta bolusar som dundrades på. Det plus Isglass hjälpte till att hålla ketonerna stången. Så vi tyckte att vi gled igenom det hela på ett bananskal.
Så var det dags för lilla Siggebus. Första kräkningen vid kl 18. En äkta kaskadspya som lämnade blodpuddingspår på väggarna. Han kröp upp i soffan och fortsatte kräkas. Vid 22 var han helt frånvarande. Han öppnade vid det laget inte ögonen när han kräktes, huvudet bara hängde som en trasa ner i spannen. Och med ketoner på 3,5 ringde vi då 112. Vi kände att vi inte klarade det själva längre. Eftersom han var så frånvarande tog SOS det på allvar. Det kändes rätt dramatiskt när två ambulanser med blåljus dundrade in i vårt lilla villaområde. Plötsligt har vi 4 ambulansmän i vardagsrummet. Då vaknade Sigge faktiskt till lite, så ena gänget for iväg.
Infart sattes så han omedelbart kunde tanka både socker och vätska. På vägen in satt han i min famn utan att kunna hålla huvudet uppe. Han yrade lite.
Under natten kollades socker och ketoner en gång per timma. Rätt trött var jag vid sju på morgonen efter fyra timmars upphackad sömn...
När man kommer in till sjukhuset så där vill man ju bara lämpa över ansvaret. Men så länge man inte har att göra med specialicerade diabetes läkare/sköterskor måste man ta besluten själv. Till läkaren på akuten, som inte har nån att konsultera mitt i natten, får man helt enkelt säga vad som behövs i form av socker etc. Förvisso accepterades det utan knussel att jag är experten på mitt barn.
Sigge vaknade trött och medtagen morgonen därpå, men när han fick i sig både glass och nyponsoppa kopplades sockret bort och vi kunde så småningom åka hem!
Gudskelov för det fina omhändertagande som våra barn faktiskt får. Massa människor som jobbar för att just mitt barn ska må bra under en vanlig sketen magsjuka. Kärlek till dem <3
