Tröttheten stampar

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag behöver inte ens känna efter, eftersom känslan ligger så nära till hands. I sammanhanget behöver jag inte ens nämna David o pojkarna. De är ju de självklara grundstenarna till allt gott i mitt liv.

Nä, just nu menar jag av mer praktisk karaktär i vardagslivet.

Jag är tacksam över att älska att gå till mitt jobb. Över att ha fantastiska chefer och kollegor som ställer upp och visar förståelse för min situation. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara annars.

Jag är tacksam över att det tycks bli jättebra med nya resursen i skolan.

Jag är tacksam över att det finns människor som lägger ned hela sin själ i att mina pojkar ska ha en fungerande vardag. Människor som bryr sig på riktigt.

Men mitt i tacksamheten står tröttheten. Den stampar, väsnas och kräver sin plats.

Tröttheten av att alltid, utan undantag, finnas tillgänglig för de personer som tar hand om mina barn. Att alltid följa upp och ta ställning till deras tankar och beslut under dagen. Att alltid behöva bekräfta och utveckla.

Tröttheten av att aldrig få sova riktigt bra. I natt kallade pojkarnas larm på mig växelvis. Klockan 01 var jag uppe. Klockan 02 lät nästa barn. Klockan 03 åter igen. Då kunde jag inte somna om utan låg vaken till fyra. Den sov jag lugnt fram till 06 då det larmade igen.

Jag blir trött av insikten att det är så här det är. Jag måste lära mig leva med en konstant inslag av sömnlöshet och trötthet. Det är tur att jag har så mycket som är positivt, som gör mig glad. Annars tror jag att jag hade gått under.

Smurfarna

Tungt nålbyte för Viggo idag. Han är för trött, för hög. Det gör för ont. Förtvivlat gråter han ut "jag orkar inte ha mer ont nu". Sigge sitter bredvid, orolig över sin storebrors förtvivlan. Men innerst inne säkert tacksam över att just nu sitter han säkert, inte något nålbyte för hans del just nu. Jag och David peppar och trugar, talar om för Viggo att vi förstår. Men det måste göras.

Sigge söker sin brors ögon. Mellan Viggos snyftningar frågar han: "ska vi leka med smurfarna, du får vara vilken du vill."

En sån där natt

En sån där kväll. Tre glada barn som springer omkring i den ljumma sensommarkvällen. Lyckligt gapande och skrikande. Jag önskar att jag kunde frambringa de där serietidnings ljuden som de lyckas få ur sig. Ni vet, när det står typ PAOW med gul/röd stjärna som förstärkande pratbubbla.

Så låter mina glad barn.

Nu låter de inte så mycket. Just nu sussar de sött i varsin säng. Fortfarande nu ser jag resterna av svettig lugg som klistrats i pannan.

Nu är det en sån där natt. Som följer på en sån där kväll. Just idag fanns det extra mycket spring (och ljud) i de där små kropparna. Säkert eftersom de tre musketörerna varit åtskilda ett par dagar. Det fanns så mycket glädje i återseendet. Som gjorde slut på så mycket energi.

Klockan 22, 23, 00. Båda pojkarna låga. Fyllt på med respektive mjölk, banan och dextro. Förstås ställt ned pumparna. Det brukar räcka- men i natt tar glädjespringet ut sin rätt. En med sensor, en för tillfället utan. En stressar mig med sitt eviga larmande, den andra stressar när jag inte vet vart hän kurvan pekar. Jag går till ena rummet, flyttar på liten varm kropp för att hitta pumpen som de alltid tycks ligga på. Tittar, mäter och tar ställning. Går till nästa rum och går igenom samma procedur. Känns som jag inte kommer ikapp när sockret ligger väl lågt, timme efter annan, för att ta oss igenom natten.

Skickar en tanke till min fina make som hade tagit kommande nattmätning om han bara varit här. Med hopp om att han får välförtjänt sömn i detta nu, ska jag ta och ställa min egen klocka på ringning om ett par timmar.