Hej jag heter Tove och är mamma till två pojkar med diabetes och en utan. Någonstans på vägen gick det snett. Någonstans längs vägen började jag plötsligt tro att mina d1:ors HbA1c var det som definierade mig som förälder. Någonstans längs vägen började jag tro att för att de ligger på 45 och 48 bevisades det att jag kunde göra alla rätt och är en god mor. Någonstans längs vägen tappade jag mig själv som mamma, kvinna och individ. Någonstans längs vägen började det handla om att sitta hos doktorn var tredje månad och få bevisa min duktighet.
Denna vägen ledde mig idag till en överläkare på kardiologen. Han tittade på min EKG-dygnskurva som jag just gjort. Han diskuterade min hjärtklappning och överväldigande utmattning. Han konstaterade att allt är bra. Jag är bara trött. Och på väg att bränna ut mig.
På väg att bränna ut mig. Känn på orden en stund. Jag är på väg att bränna ut mig eftersom jag aldrig får sova riktigt.
Är det värt det? Läkaren idag pratade om att orka. Att jag och David måste orka tillsammans. Att vi måste orka som par. Vi måste få sova. Doktorn ställde frågan "hur tror du det är när ni sitter i varsin lägenhet eller du blir inlagd någonstans".
Vi måste få sova om vi ska orka. Ska vi få sova måste vi ställa upp larmen. Med största sannolikhet kommer HbA1c inte längre ligga kvar på 45 och 48. Betyder det att vi är sämre föräldrar?Eller betyder det att vi ger barnen en familj som orkar hålla ihop som det starka team vi faktiskt är. Kanske är det det som trots allt definierar mig som förälder, att se över situationen och hitta den bästa vägen att gå för att vi alla ska hålla ihop.
måndag 24 augusti 2015
torsdag 13 augusti 2015
Dansande blodsocker
Jag anmälde min älskade Viggo Viking till en lokal dansskola här i Torslanda. Lilla killen som tycker att livet består av en lång radda coola moves och danssteg. Inte helt självklart att det betyder att organiserad dansskola är det rätta för honom. Kanske behöver han själv få presentera sina moves när han får feeling... Men så klart vi måste ge ungen en chans när han nu vill
Skriver till tjejen som har dansskolan där han är inbokad att Viggo har diabetes. Kan vi sitta med eller smyga in ibland för att ta ett socker?
Får till svar att föräldrar är absolut inte välkomna där inne. Hennes lösning är att de ska skicka ut honom för att ta ett bs en gång per lektion.
Så svårt. Så klart att livets alla regler inte ska ställas på ända för min och mina barns skull. Så klart att universum inte ska stanna upp och fråga efter mina behov idag.
Men lite smidighet och lyhördhet. Medmänsklighet och vilja att det ska funka och bli bra, särskilt för ett litet barn.
Jag svarade henne att det känns inte rätt för Viggo att behöva avbryta sin lektion för att gå ut. Han vill ju vara som de andra och hänga med på lektionen. Dessutom, vem ska hålla reda på när det är dags? Kunde jag inte bara smyga in och ta en koll ibland?
Jag får ett halvgrinigt svar att okej då. Men jag får absolut inte stanna kvar i rummet sen.
Så jag har ringt dansforum istället. En av Göteborgs största dansskolor. Vi var så klart välkomna. Och skulle behovet finnas så får vi självklart sitta med. Och jag har mailat den lokala dansskolan i Torslanda att det är bättre att vi går någonstans där Viggos speciella behov inte upplevs som ett problem.
Skriver till tjejen som har dansskolan där han är inbokad att Viggo har diabetes. Kan vi sitta med eller smyga in ibland för att ta ett socker?
Får till svar att föräldrar är absolut inte välkomna där inne. Hennes lösning är att de ska skicka ut honom för att ta ett bs en gång per lektion.
Så svårt. Så klart att livets alla regler inte ska ställas på ända för min och mina barns skull. Så klart att universum inte ska stanna upp och fråga efter mina behov idag.
Men lite smidighet och lyhördhet. Medmänsklighet och vilja att det ska funka och bli bra, särskilt för ett litet barn.
Jag svarade henne att det känns inte rätt för Viggo att behöva avbryta sin lektion för att gå ut. Han vill ju vara som de andra och hänga med på lektionen. Dessutom, vem ska hålla reda på när det är dags? Kunde jag inte bara smyga in och ta en koll ibland?
Jag får ett halvgrinigt svar att okej då. Men jag får absolut inte stanna kvar i rummet sen.
Så jag har ringt dansforum istället. En av Göteborgs största dansskolor. Vi var så klart välkomna. Och skulle behovet finnas så får vi självklart sitta med. Och jag har mailat den lokala dansskolan i Torslanda att det är bättre att vi går någonstans där Viggos speciella behov inte upplevs som ett problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)