fredag 30 november 2012

Tankar så här på morgonen

Jag märker att jag tenderar till att inte skriva när jag mår bra, vilket ju är synd. Jag och mitt liv är ju så mycket mer än dåliga dagar. Visst är det ibland galet, knäppt och kaotiskt. Men det är ju i lika delar varmt,härligt och kärleksfullt. Nä, inte lika delar. Den andra hälften överväger långt.

Det som dock är konstant är ju dock socker-kampen. Och sockermässigt har den här hösten varit värre än någonsin. Två hemska hbA1c för en månad sen. Sämre värden än någon gång under dessa åren. Naturligtvis en fortsatt stöttande dr. Gun som klappade på oss och bekräftar att vi faktiskt gör så gott vi kan. Men klart att man börjar undra när inte bara värdet är hemskt för en av dem, utan båda två. Då känns som nåt fundamentalt fel. Men vi trixar och justerar, nästa vecka ska vi tillbaka på ett tidigt återbesök för att se om det går åt rätt håll. Och visst märks det att det blivit lite bättre. Men fortfarande har vi vissa hemska dagar. Igår till exempel, vaknade Viggo med ett socker på 20 och hade 3 i ketoner. Då är det ju bara att ta ett djupt andetag och bara göra. Viggo själv blir hemskt stressad över ketonerna sen de gånger han kräkts av dem, han är livrädd att det ska ske igen.

Viggo för övrigt. Han har ju snart gjort sin första termin i förskoleklassen. Helt nyligen började en ny resursperson. Eller elevassistent som de kallar henne. Den här människan är HELT fantastisk. En härlig tjej med glimten i ögat, själv diabetiker sen många år. Undersköterska, jobbat med barn i olika sammanhang men tycker nu att hon fått ett drömjobb! Hon har nyligen fått pump. Jag frågade Viggo om den är lika som hans. Nä- den är rosa, fick jag till svar.

Hon uppmuntrar honom att tänka själv och ta egna beslut. När de hade olika förslag på dosering häromdagen fick han bestämma. Precis som vi gör hemma. Hon vill att det ska bli rätt, men vet också att det inte är katastrof om det nån gång blir tokigt.

Hon är verkligen Guds svar till diabetiker-föräldern och vi känner att vi har haft en enorm tur!

Ibland läser jag på olika forum om trötta ledsna föräldrar som frågar när det blir bättre. Det finns väl egentligen inget färdigt svar på det. Visst har det funnits tillfällen då jag ställt mig samma fråga. Men samtidigt för mig har det gjort skillnad att acceptera att vi lever så här. Visst är "välkomna" fel ord. Men hur är det där talesättet om att hålla fienden nära? Jag kan ju inte göra nåt åt detta. Då kräver det mer energi att vara arg, ledsen och förbannad. Så jag försöker verkligen känna att jag får lov att bryta ihop en liten stund emellanåt. Men sen måste jag gå vidare utan att fastna i det. För i så fall går jag under på allvar.

Nåja, det var morgonens djupa och filosofiska ord från mig. Nu ska jag ägna mig åt nåt mindre filosofiskt. Jag ska ut på stan och hitta rätta klänningen till festen på jobbet. Fest med tema Bond. Guldbikini, någon?