Det känns inte ens möjligt att sammanfatta hela året på ett par rader. Så mycket fantastiskt har hänt. Men även det som varit obeskrivligt tungt. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skämtat och sagt fula ord. Jag har skällt och gormat. Tappat tålamodet. Men hela tiden har jag älskat. Jag har fått gåshud av fina ord. Blivit rörd av värme och utsträckta händer. Och skrattat. Det har funnits massor av utrymme för skratt.
Det som ändå utmärker året är ju människorna som kantar det. Min familj som jag älskar mer än ord kan uttrycka. Vännerna - både gamla och nya-som ger mig styrka. Kollegorna som stöttar mig i vårt och torrt.
Kan man egentligen önska mer av det som ligger framför en?
