Bokslut

Nyår imorgon. I vanlig ordning framkallar det hemskt mycket känslor blandat med ett visst mått av sentimalitet. Lite bokslut över det som varit. Alltså lär det behövas viss soppy-varning inför detta inlägget...

Till viss del har ju detta året varit rejält jobbigt. Tror att det var under det här året som jag på allvar tog ställning till att mina barn drabbats av kronisk sjukdom. Det var i år som jag mötte mina rädslor och verkligen ställdes inför faktum. Förra året, året då pojkarna debuterade, handlade i så hög grad om att överleva. Under så lång tid kämpade jag så tappert att vara positiv. Mötte alla människor som sa- Vad duktiga ni är, tur att det finns så bra hjälpmedel idag.

Undrade om de hade någon som helst aning. Undrade vad alternativet var till att "vara så duktig". Säga upp sig? Be att få en annan familj?

Så plötsligt kom det en dag då jag inte längre orkade vara duktig. Orkade inte tänka positivt. Kände mig totalt överväldigad av allt det innebär att leva med små barn som har diabetes. Mina små barn. Kände att jag misslyckades kapitalt när jag inte längre kunde vara så förbaskat positiv.

Det var då jag la mig på soffan, ringde till David och sa att nu får du komma hem. Jag orkar inte mer. Jag har alltid vetat hur bra David är. Nu bevisade han det igen.

Men samtidigt. Jag har fått tillbringa ytterligare ett år med min man och mina fantastiskt ungar. Jag har omgivits av familj och vänner som verkligen funnits där för mig när jag tyckte livet var jobbigt. Kan man annat än att se fram emot nästa år med tillförsikt?

Juldagen

Undrar om inte juldagen är en favorit under julhelgen trots allt. I går var en toppenmysig och underbar julafton. Men det ligger så hemskt mycket förväntan i luften- både hos stora och små. Man har ju väntat ett helt år på julbord och Kalle Anka, och Tomten, inte minst. När man sen vaknar juldagen är det bara en underbar dagenefter känsla. Man grejjar lite med nya saker. Plockar lite gottigt ur kylskåpen. Man äter bara sånt man är riktigt sugen på. Dricker lite julmust bara för att det finns. När grabbarna satt med sitt nya lego på golvet och jag låg uppkurad i soffan bredvid med nya boken kände jag total frid. Och glädje. Själslig ro helt enkelt.

Lever inte längre

Grabbarna sitter fortfarande och leker... Tomten kan nog med gott samvete komma med julklappar även denna julen.


Viggo har schysst förhållningssätt till sånt som känns lite jobbigt.

- Mamma, min minirobot är inte snäll.
- Jasså, varför inte det.
- Det vet jag inte, men jag tog av huvudet så nu lever den inte längre.

När man försöker vakna och ligger på 2,3 i socker och mår så här. Då är jag rätt glad att barnet kan tugga i sig druvsocker utan att öppna ögonen.

Management by fear?

Trots promenaden i förmiddags, restaurangleken och den gemensamma titten på Toy Story kände jag nu att det blivit för mycket Nintendo här på eftermiddagen. Vid ordergivning att det var dags att stänga av och leka en stund möttes jag av starka protester. Till slut tröttnade jag på tjatet och frågade om det verkligen än någon mening med att tomten kommer med lego och andra leksaker i fall det ändå inte är någon som vill leka med det. Lustigt nog sitter det nu två stycken knäpptysta gossar där inne och bygger. Räknas detta som särskilt pedagogiskt elller lutar det mer åt management by fear?!

Nya pumpen

Var uppe på mottagningen idag och drog igång den nya pumpen. Det känns jättebra, och jag tor att den verkligen kommer bli kanon. Men jag känner mig trött efter två timmars teknisk genomgång. Och kanske lite ledsen oxå. Det drog upp hemskt mycket minnen från första gången vi satt med en ny pump. Då var ju läget så annorlunda. Vi var både chockade och förvirrade. Fattade ingenting. Diabetesen var ju bara ett par dagar gammal när vi fick första genomgången av pumpen. Då hade man knappt fattat att barnet ens skulle ha insulin, än mindre reflekterat hur det skulle ske. Så det är klart att utgångsläget var lite annorlunda idag. Vi kunde liksom gå direkt på finesserna med just denna pumpen. Framförallt, idag vet vi ju att livet liksom flyter på oavsett. Och diabetesen må vara del av det, men vi mår bra ändå.

Lite panikstäd nu innan Tessan kommer. Ikväll ska jag och David gå hand i hand och köpa julklappar till våra barn. Ska bli hur mysigt som helst.

Ont bebisen

Sigge hittade en docka här i vråna. Vi satte på den en blöja, pussade och gosade i största allmänhet med bebisen. Så bestämde vi att bebisen skulle få en likadan nål som Sigge har. Då säger Sigge- kommer göra jätteont bebisen. Klart mammahjärtat tåras. Min tappra lilla kille som aldrig protesterar över nålbytet. Men som ändå ger uttryck för hur jobbigt han trots allt tycker det är.

Kontrollfreak... light??

Jag tycker inte att jag är särskilt mycket kontrollfreak överlag. Visst har jag ofta en tanke hur saker och ting skall vara. Och hur de ska se ut. Och hur... Nåja. Men när det gäller vissa saker då kommer kontrollmonstret definitivt fram i mig. Jag har ett riktigt bra exempel. Granen. Granen som jag går och klurar på långt innan det överhuvudtaget är läge att köpa den. Jag går och klurar på vilken stil och vilket färgtema som ska gälla i min gran detta år.

Men så med tiden har ju huset fyllts av dessa älskade ungar. Och med dem. Dagisalstrerna. Jag tycker naturligtvis att just mina barn är de i särklass mest begåvade ungarna. Naturligtvis älskar jag alla deras kreationer. I olika former, färger och fantasifulla material. Vem hade en aning hur många användningsområden det finns för pasta t.ex. Men nu är ju tanken att allt detta heslt ska befinna sig i granen. Fatta. För någon som vill ha färgtema.

Trots allt tycker jag att blivit allt bättre med åren. Nu kan jag t.o.m låta barnen klä granen. Utan att smyga runt och flytta dekorationerna bakom ryggen på dem. Numer njuter jag enbart över deras glädje att få göra det. Men kanske är det tur att Rasmus verkligen har känsla för vad som är viktigt här i livet. Han hittade dekorationer utan små käcka band att hänga i , så jag la tillbaka dem i lådan. Varpå Rasmus utbrister i ett förtvivlat "men de är ju så vackra!"

Inte alltid som man tänkt sig

Det är ju liksom facts of life, detta att det inte alltid blir som man tänkt sig. Julbordet idag tillsammans med maken och familjen har varit bokad sen länge. Fina Tessan likaså. Hur mkt jag än älskar att vara med mina fantastiska ungar så njuter jag oerhört av vuxentid med. Framförallt i sällskap av min underbara familj i form av syster och föräldrar. Och maken förstås! Men just idag så är fina Tessan sjuk. Lätt omorganisering i planerna. Det är vid sådana här tillfällen som jag kan känna frustration över att inte vara en familj som alla andra. Det går helt enkelt inte att lämna grabbarna till vem som helst. Det finns bara en liten liten handfull människor som kan diabetesen tillräckligt väl. Och alla de råkar vara på... julbord (!) ikväll. Så boyzen får helt enkelt följa med. Lite roligt förstås ändå, vi ska nämligen dit där vi hade vår bröllopsmiddag. Så klart en speciell känsla att återvända dig med hela gänget.

Måste annars berätta om Viggo. Viggo kan nämligen inte säga "R", och det är så gulligt att man bara smäller av. Både jag och David hoppas att det dröjer länge, länge tills han kan. Häromdagen svarade han i telefonen och jag hör hur han säger Hej mojmoj, huj måj du idag då?

Anmärkningsvärt

Läste just på ett diabetesforum om en mamma som tyckte att det var konstigt att hon själv skulle behöva lära upp dotterns resursperson på förskolan. Utan att få betalt för det dessutom. Är inte det anmärkningsvärt?! För vissa personer tycks det som om allting är någon annans ansvar. Hur kan ens barn vara samhällets ansvar, även om (trots att) de råkar ha en sjukdom. Men framförallt- jag skulle ALDRIG lägga över upplärningen på någon annan än mig eller maken. Hur ska jag då veta att det blir precis så som vi vet att det fungerar för just våra barn? Alla barn är ju trots allt olika... Sen uttryckte hon även en åsikt om att varför man inte tagit in någon som redan kan det här. Hur naiv får man lov att vara liksom?

Vakthunden

Saken är den att jag alltid varit hemskt mörkrädd. Innan har jag lidit hemska kval när David varit borta över natt. Just för att jag inte kunnat sova. När jag väl somnat har jag i regel drömt mardrömmar. Helt sunt, jag vet. Men nu är ju situationen helt annorlunda. Nu har jag ju hund. En stor farlig vakthund som skyddar mig och resten av flocken. I denna vetskapen sover jag numer helt tryggt.

Men så igår kväll när jag precis lagt mig tillrätta hör jag något. Något odefinierbart. Selma hör det också. Varpå hon ställer sig vid trappan och stirrar ner i det mörka hål som utgör nedervåningen. Och morrar och morrar. Skäller till ibland för att sen morra mer. Vid det här laget är jag ju alldeles stel inombords. Och tänker att om jag kan avbryta henne och locka henne till mig så var det väl inget farligt där nere. Men när jag ropar på henne tittar hon snabbt på mig för att sen vända tillbaka och fortsätta morra. Vid det här laget kände jag mig nästan kräkfärdig. Till slut insåg jag ju att jag måste ju gå ner. Jag tog på mig morgonrocken. Om det nu skulle vara någon där nere hade jag ingen lust att möta en inkräktare i bara pyjamas...

Jag bestämde mig att se lite stursk ut och verka som att det här är väl ingenting. När jag går ner, då först vågar Selma gå ner. Hon smiter precis bakom mig för att nedanför trappan krypa ihop och titta sig omkring. Sen smög hon fram till fönstret och kikade ut. Jag kunde snabbt konstatera att allt var både tyst och tomt. Efter att tänt några lampor kunde vi sen gå upp, både jag och den farliga vakthunden. Vilken tur att jag har henne...

Rassemasselingonfrasse

Rasmus är verkligen vår stora kille. Å andra sidan, andra dagar märker man att han faktiskt bara är åtta år. Inte minst när han kramar nallen hårt i sömnen. Men han tar ett sånt enormt storebrorsansvar. Han kan genom att både pocka och locka på helt rätt sätt styra småkillarna precis vart han vill. Ofta i totalt egensyfte ;) Men lika ofta för att hjälpa mig på ett eller annat vis. Faktum är att jag kan beundrar detta enormt. Han har vekligen bättre hand med småbarn än många vuxna.

Med sitt ansvarstänkande och varandes största barnet kan jag vara orolig att han lite grann försvinner i behandlingen. Inte minst sen båda hans bröder fått diabetes. Därför känns det extra underbart att han idag ska få åka till Sälen med sin pappa och faster. Fullkomlig egentid utan småbrorsorna. Total uppmärksamhet från två vuxna. Tror att det är precis vad han behöver just nu!

Ny pump!

Gun ringde precis. Den 21 december ska vi upp och installera den nya pumpen. En Medtronic Paradigm Veo. Tror att det blir jättebra. Dels har den en extra barnspärr. Men framförallt kommer vi få en fjärrkontroll vilket innebär att vi (eller Sigge!!) inte behöver in i väskan alltför ofta. Alltså kan vi klura ut någon riktigt bra låsanordning. Tror det blir riktigt bra. Sen har den här pumpen en annan fantastisk grej. Man kan koppla in kontinuerlig glukosmätning. Då kan man ställa in så att skulle sockret bli för lågt så stänger pumpen helt enkelt av sig under en viss tid. Cooooolt =)

BVC

Denna underbara fantastiska vinter. Var ute och skottade hemskans noggrant bara för att ha anledning att vara ute. Selma var lika lycklig hon med och kunde inte sluta pudelfnatta runt hela trädgården.

Ska hämta grabbarna lite tidigare idag. Sigge har kontroll på BVC. Sen han debuterade har ju de där kontrollerna kännts ganska så meningslösa. Även om det naturligtvis handlar om andra saker än de vi går igenom på mottagningen så känns det som om man ändå har koll på hans skick efter besiktning var tredje månad hos Gun. Tror att bvc sköterskan kände typ det samma. Tycker mest vi satt och småpratade i största allmänhet en stund. Men idag ska det faktiskt bli lite roligt. Vi har nämligen fått en ny sköterska på BVC. Och hon kommer direkt från avdelning 324. Hon var en av dem som hade allra mest hand om oss under de tre veckor vi låg där med Sigge. Han var så vädigt liten och så väldigt sjuk. Klart att det ska bli roligt att få komma dit och visa den härliga kille som han blivit. Klart att han alltid varit härlig. Men han är inte lika dålig som han var i mars för nästan två år sedan.

Inte alltid det krävs så mycket

David gick ner till skolan med de stora grabbarna för Rassemannens julfest. Sen de gick har jag och Sigge hängt lite, pusslat en stund och snackat om livet i största allmänhet. Nu ligger vi nedknölade under hans täcke i soffan och ser på Tåget Thomas. Och vi har det så himla mysigt. Han är så otroligt härlig och charmig. Med glimten i ögat och en räv bakom örat får han mig att skratta gång på gång. Han är en fullkomlig välsignelse i mitt liv.

Ledsen idag

Känner mig lite ledsen idag. Omskakad av helgen. Nånstans har man ju accepterat att den här diabetesen till så stor del styr vårt liv. Även om den inte ÄR vårt liv. Men såna här händelser har jag liksom inte räknat med. Det är liksom en liten extrabonus. Det hade ju kunnnat gå så väldigt, väldigt fel. Det känns som om jag inte har tillräckligt med styrka på lager för att bearbeta "tänk om" känslorna.

Dessutom känner jag mig väldigt ledsen och berörd då jag fick höra om en liten skrutta här i krokarna som precis debuterat. Hon är i ungefär samma ålder som pojkarna. Jag känner så med familjen.

Date på avdelning 324

Igår var det dags för veckoavlösningn från fina Tessan. Jag och David hade bestämt att åka till Liseberg och strosa bland julsaker för att sen äta nån riktigt god middag. Njuta av tillvaron och varandra. En välbehövlig date helt enkelt.

När jag precis pimpat mig. Klivit ur myskläderna. Sminkat mig. T.o.m. fönat håret. David står i duschen när jag går upp för att hämta något. När jag kommer upp för trappan hör jag Sigges pump larma. Vilket den ju gör emellanåt av oilka skäl. Sen ser jag hur Sigge tagit isär pumpen. I en handen har han själva pumpen , i andra har han insulinampullen- som ju fortfande är kopplad till honom. Genom att kolla hur mycket insulin det är kvar inser vi att ungen lyckats trycka i sig ca 15 enheter- vilket är en hel dygnsdos för vår lille kille. Ganska omgående inser vi att det är stora mängder saft och ambulansen som gäller.

Egentligen kom ambulansen ganska fort, men det kändes som en hel evighet. Hela vägen in satt Sigge och kunde inte fatta sin smala lycka. Åka "bamsen". En stor påse med kakor som han fick äta hur mkt han ville. Världens balja med saft. Som tur var hade vi inte ätit middag så dels var ju magen tom och dels var han ju hungrig. Så det blev mååånga kakor. Klart att han trots allt mådde ganska bra den där resan. Men så mitt i sammanhanget- ambulanskilen tittade på honom och sa att "han får nog åka hem om en liten stund." Han hade ju verkligen ingen aning om vad som kan ske med en stor insulindos... Inte orkade jag förklara för honom heller. I efterhand ångrar jag lite grann att jag inte tog mig orken att förklara att det här inte bara handlade om nojigt moderskap. Men visst Sigge var ju ganska pigg ändå, men det hade ju kunnat bli väldigt annorlunda väldigt fort.

När vi kom in fanns dr Frida var på plats för att ta emot oss. Sigge fick nål med en gång och när droppet väl var satt fick vi ganska omgående komma upp till avdelningen. Skönt i sammanhanget att välkomnas av idel igenkännanden leenden. Sen berättade sköterskan att dr Gun hade bakjour och hade tydligen hört av sig ett par gånger för att kolla läget. Så väldigt väldigt skönt att känna att det finns folk som verkligen bryr sig om min lilla kille. Det kan ju inte bli tryggare händer än så. Efter att det gått ca 4 timmar låg han så stabilt att vi kunde koppla på pumpen igen, men han fick ändå behålla droppet under hela natten.

Imorse kom fantastiska Gun för att skriva ut oss. Bara en sån sak. Att hon kommer innan hon började ronda så att vi inte skulle behöva vänta hela förmiddagen. Vi kom överrens om att vi ska höras imorgon em för att prata om hur vi ska göra framöver. Det här är ju livsfarligt. Sigge kommer ju att göra det igen. Och det finns ingen som helst möjlighet att hålla ett faktiskt öga på honom varenda litet ögonblick. Ev kan vi få en annan pump med fjärrkontroll. Då kanske man kan låsa väskan på något vis. Vi får se...

David var iväg och köpte hamburgare som vi åt sittandes inne på rummet uppe på avdelning 324. Det enda som lyste upp rummet var adventsstaken i fönstret och "Så mycket bättre" stod på i bakgrunden. Sigge satt emellan oss och musade på sin mat. Lugnet lägrade sig liksom efter en väldigt orolig eftermiddag. Så det var faktiskt ganska mysigt. Den där daten uppe på avdelningen.