Sockersjuka

Jag fick ett omtänksamt svar på ett tidigare inlägg från AnnCharlotte. Det var om detta att leva med celiaki- alltså glutenintolerens. Det slog mig att jag nog inte varit tydlig nog, Viggo fick nämligen sin celiaki diagnos bekräftad när han var sju månader. Så i vår familj klev det faktiskt in i familjen innan diabetesen. Det är nog vanligare tvärtom. Men kära nån vad vi fick strida för att man överhuvudtaget skulle kolla om Viggo inte tålde gluten. "Det brukar INTE dyka upp före ett års ålder." Ungen blev bara sjukare och sjukare. När han väl fick gjort sin tarmbiopsi vid 7 månaders ålder vägde han mindre än vad han gjorde vid tre månader. För oss var det ju en fullkomlig lättnad och befrielse att det fanns ett sätt att hjälpa honom. Men appropå detta om mat. Och diabetes då. Jag måste ju poängtera att alla blir saliga på sin tro. Jag tycker verkligen det. Det finns med största sannolikhet lika många sätt att leva matmässigt som det finns familjer med diabetes. Så nu pratar jag om vår inställning och hävdar inte att det är rätt för alla andra. Vår absoluta grundinställning är i att barnen ska leva som alla andra barn. Det innebär fredagsmys, tårta på födelsedagar, glass på dagis ibland, godispåse på kalas. Däremot måste vi ge förutsättningarna för att det ska fungera. T.ex så när barnen får godis tar vi hem det och berättar att de ska få det efter middagen. När det gäller glass är det bättre med gräddglass som är fetare (därmed långsammare)än isglass som är som frusen saft. Det gäller ju att kunna kompensera med rätt insulin. Alltså gäller det att ha koll på kolhydraterna. Alltså skulle vi aldrig köpa lösgodis då man inte vet förutsättningarna. Men att vi sen begränsar mängderna- det har ju inte att göra med att barnen har diabetes. Det har att göra med att det inte är bra för dem med för mycket godis. Förra veckans fredagsmys bestod av en god middag och en tablettask. Mer behöver det inte alltid vara. Tycker vi! Vi pratar mycket här hemma om vad som händer om man begränsar barnen med sjukdomen som grund. Aldrig någonsin att vi skulle säga- du får inte för du har diabetes. Då skapar man ju onödig olust inför diabetesen. Och är jag rädd, risken att det slår tillbaka i form att tonåringar som inte tar hand om sig själva i någon form av trots. Alltså vill vi hellre lära barnen ett schysst förhållningssätt till sin egen kropp och sin sjukdom. Att de får, men i rätt mängder och att de måste kunna hantera det på rätt sätt.