01:12

...och Sigge har 3,4. Viggo däremot har 14,3. Slog man ett snittvärde på det hade jag kanske inte behövt gå upp igen vid tre. Insulin till den ena, dextro och temporär basal ändring på den andra. Vad hände där liksom?

Själv sitter jag i soffan och har inte kunnat sova. När jag nu ställt klockan på ringning om två timmar känner jag mig plötsligt toktrött. Vilket är bäst? Halvslummer i soffan och lättare att vakna sen, eller bädda ned mig i sängen och sova riktigt. Bra tungt när klockan ringer och man ska upp ur det djupa svarta hålet.

Ska singla slant. Ska bara hitta en först. Om en stund. Ska bara kolla färdigt CSI först.

Fest

Jag har målat mig och fixat håret. Längst bak i garderoben hittade jag det där jag hade på mig på jobbets senaste happening. Känner mig redo att möta vänner och fina kollegor.

Känner mig också lite trött och sliten. Innerst inne hade jag hellre krupit tillbaka i myskläderna. Men jag har ju trots allt bott i dem de senaste dagarna. Och omväxling förnöjer. Sägs det.

Jag jobbar på ett väldigt ungt företag. Bokstavligt talat. Dels har det inte varit igång särskilt länge, men också så är mina kollegor yngre än jag. De flesta av dem har ännu inte barn. Det känns faktiskt lite befriande just idag. Jag älskar mina barn så innerligt, men just idag har jag ingen lust att prata om dem och alla eventuella sjukdomar. Och det görs liksom inte i kvällens sällskap. De flesta är ännu lyckligt ovetande ;)

Fler än jag som tycker...

Samlade

Klockan är ungefär 17.30 och hela familjen är äntligen samlad igen. Sigge står i duschen och tjuter av skratt, nån är där och busar med honom. Älskade fina ungar som så tydligt saknar varandra när de är isär.

Jag sitter här i stolen och har hällt upp ett glas rött. Vi skojar lite om hur mycket David ska våga dricka innan han börjar kräkas. Galghumorn är på topp i vanlig ordning. David mår bra som det är just nu, men han blev nedkräkt ett par gånger igår så frågan är hur länge det varar...

Jag känner mig så lättad. Det här är det enda viktiga, att ha familjen samlad. Samtidigt finns det en orolig skärva någonstans inne i lättnaden. En skärva som påminner hur skört allting kan vara De här episoderna med kräkningar och ambulans skakar alltid om. Samtidigt vet jag ju att även om det känns nog så dramatiskt när man är uppe i det, är det inte en fråga om liv eller död i egentlig mening. De finns de som genomgår enormt mycket värre saker med sina barn.

Men nu så tar även vi lite fredag. Tacksamma för varandra och friska barn. Tacksamma för att På Spåret är så lagom att slumra till.

Och tack till varm omtanke som skickas vis blogg, sms och fejan. Det är enormt skönt att veta att man inte är ensam när det blir lite tyngre en vanlig torsdags kväll.

Skitsjukdom

Jag har vattnat blommorna och tömt diskmaskinen. Plockat lite med tvätten. Kanske inte vad jag brukar pyssla med kring midnatt, men just nu väntar jag på att höra ifrån David att de landat på avdelningen och kommit till ro inför natten.

Går in till Viggo för att sockra och klappa om. Självklart ligger han på 15. Jävla förbannade skitsjukdom. Viggo vaknar till så jag säger att han kan få ligga i pappas säng. Detta ger ett samtal om var pappa och Sigge är. Viggo konstaterar att det inte är roligt att vara sjuk. Men att han i alla fall inte är det.

Nåt rätt har vi gjort det i alla fall. Viggo anser inte att han är sjuk. Och det gör mig innerligt glad.

Men ändå. Jävla skitsjukdom.

Byta plats

Ibland är livet så argt och orättvist. Jag jobbar stenhårt på att inte bli bitter över diabetesen. Det är ju som det är liksom. Varken jag, David eller pojkarna mår bra om vi är arga och bittra över en situation som vi inte kan styra över

Men ibland. Ibland vill jag bara skrika ut min ilska och frustration. Och sorg. Kanske mer än nåt annat är det sorg. Över en vanlig usel kräksjuka som skickar Sigge till sjukhuset i ambulans. Nu när han pga en vanlig kräksjuka får sätta nålar och dropp. Utsättas för situationer som för många barn kan kännas lite traumatisk. Men för Sigge är det bara ytterligare än vanlig kräksjuka.

Så nu sitter jag här. Plötsligt i min ensamhet. Jag ska ta och göra en ny kopp te. Den andra hann bli kall när Sigge inte slutade kräkas, eller sjunka i socker.

Lilla älskade unge, vad jag önskar att jag kunde byta plats.

Kommer han kräkas?

Han åt middag som vanligt. Låg förstås på två i socker innan, men det är ju inget ovanligt.

Vid kvällsmaten låg han på två igen. Dextro och så ville han sitta i mitt knä. Ville inte ha kvällsmat. Gick på toa och säger efteråt med ynklig röst att det gör fortfarande ont i magen.

Vis av erfarenhet ställer vi ner pumpen och inleder stora väntan. Han slocknade omedelbart när han hamnade i sängen. Rosa spannen på plats bredvid. Hur kan något så otäckt som en kräkspann vara rosa?!

Täta sockertagningar visar att han ligger kvar och surrar runt två. Trots att det nu är två timmar sen vi ställde ned den med 90%. Mer dextro och snart ett nytt stick. Nu senast 1,7 men nu fick han i sig saft i alla fall. Borde det inte vända nu? Nån gång måste ju sockret stiga. Kommer han plötsligt kräkas upp saften han fick i sig?

Lyckades precis somna en stund framför tv:n. Tänker att det är lika bra om det skulle bli ambulans färd i natt.

Plötsligt kommer David med pumpen i handen. Mitt i allt har Sigge kliat av sig nålen. Toppen. Vi måste sätta ny nål också. Förvisso skulle man ju kunna tycka att det är lika så gott att han inte får nåt insulin. Men då kommer snart insulinbrist och ketoner knackandes på dörren. Då blir det farligt på riktigt.

Toppen, verkligen.