Morgonmys

Tycker det är så mysigt när hösten kommer. Smyga ner i mörkret. Tända lite mysbelysning och göra en kopp te innan horden vaknat. Lyssna på småpratet i morgonsoffan och känna hur en ny dag vaknar.

Där är jag just nu. Rasmus håller på att fixa sin frukost, småkillarna sover. Det har varit en lugn och bra natt. Jag vet att David har varit uppe några gånger för sensorlarmen. Men inga ketoner eller andra tråkigheter.

Så jag ser åter igen fram emot kvällens roligheter. Egentligen är det inte JAG att utgå från ett negativt scenario. Jag tycker själv att jag i de flesta fall har en ganska positiv grundinställning. Men tyvärr så är det ganska många saker som fått ställas in under de senaste åren. Så lite pavlov- känsla finns det tyvärr numer när jag ser fram emot något roligt.

Så jag behöver hitta den inställningen hos mig själv igen. Utgå från att det bra och roliga kommer ske. Och skulle det inte bli så, tja, då får man ju tas med det då.

Typiskt

Stort galej på jobbet imorgon. 500 pers, mat, mingel och artist. Jag har idag shoppat och t.o.m målat naglarna (!). När jag sprang i affärena med moraliskt stöd i form av mamma och syster säger jag- säkert blir något av barnen sjukt så det påverkar morgondagen. Jag VILL nämligen gärna gå imorgon. Annars skulle mina röda naglar kännas hyffsat onödiga här i måndagssoffan.

Så visst f*n är Sigge bra ledsen vid kvällsmaten. Visst f*n har barnet feber. Någon där uppe skämta med mig aprillo. Visst kan lite feber tyckas rätt oskyldigt. Men mardrömen är ju de fruktade ketonerna som kommer i dess skölvatten. Jag är bra tacksam att David kommer hem från Stockholm om en liten stund. Han är mycket bättre än mig på hantera detta. Han är helt cool lugn och bara löser situationen. Sist gång, då i Tyskland, fick han ta socker/ketoner en gång i timman hela natten. Inte tufft när sockret ligger på 4 men ketoner på 2. Då gäller det att få i barnet kolhydrater -trots att det är mitt i natten- så att man kan vräka på med insulin. Klart att David löser det om det behövs imorgon, men inte sjutton är det roligt att gå hemifrån om ambulansen hägrar ett samtal bort...

När svaren inte är självklara

Hamnade i en diskussion med Viggo häromdagen. Fina känsliga Viggo med alla sina funderingar. 6 1/2 och hela tiden klurar kring sin relation till omvärlden. 

-Mamma, diabetes är ju en sjukdom.

-Ja, det är det.

-Men då betyder det ju att jag är sjuk jämnt?!

-Det gör det inte. Sjuk är man om man har feber eller kräks. Du HAR en sjukdom, men du ÄR inte sjuk.

Inte ett helt enkelt svar. Jag vet inte i hur hög grad han förstod vad jag försökte säga, men han höll helt klart med om att sjuk-det är han ju inte. 

Därmed nöjer jag mig för den här gången. 

Så väldigt många ord...

Nackdelen med att inte ha skrivit sen april är ju att det finns så himla mycket att säga, så många ord som slåss om utrymmet.

Och jag kan omöjligt få med allt i ett enda inlägg... 

Egentligen skulle jag vilja skriva ett ord eller två om vår fantastiska sommarsemester. Tre veckor runt med husbil i Europa. Alperna, Bodensjön, Venedig, franska vindistrikt var några höjdpunkter. Känslan av "vi klarar det här, det finns inget som stoppar oss" genomsyrade hela resan. Men visst, vi var inte särskilt tuffa den natten Sigge hade feber i en liten by nånstans i södra Tyskland. Inte med vetskapen om hur dålig han blev av feber och ketoner i April. I det läget får man bara hålla fast vid tanken att det finns diabetiker även i Tyskland... Tänk vad vi ger våra barn, insikten att diabetesen ska inte vara ett hinder för att göra det de vill göra, åka dit de vill åka. De kan göra allt de vill. Man måste bara se till att det finns vissa förutsättningar för att få det att fungera.

Men det kräver nästan ett helt eget inlägg vid tillfälle.

Jag skulle även vilja ägna en stund åt Viggos inskolning i förskoleklass med allt vad det har inneburit. Inte minst i form av känslostormar (från min sida), striden att man ska se våra små gossar för just det, och inte som bara som sin sjukdom. Men även tacksamheten över fina fröknar som verkligen försöker, och gör allt de kan för att få det att fungera så bra som möjligt.Som redan vågar ta besluten och kan känna in med fingertoppskänsla vad som behövs.

Även det ett eget inlägg vid tillfälle märker jag...

Tacksamheten sträcker sig även åt andra håll. Mamma och Pappa som tar alla grabbarna så jag och maken kan gå på date. Min syster som tar hela högen de två veckorna då dagis är stängt. Vännerna som vågar ta hem mina barn på playdate.

Det leder ju osökt till en känsla jag ibland kan få mitt i allt. När jag tittar utifrån på vår lätt surrealistiska situation. När oroliga fröknars samtal avlöser varandra från skola och dagis. Eller när varnings tjuten från pumparna avlöser varandra om nätterna. Den ena hög, den andra låg. Då kan jag med lätt förvåning konstatera att jag undrar hur det kunde bli så här... 

Eller den gången i somras då min värsta mardröm för första gången besannades. Sigges första kramp av ett lågt socker. 

Mitt liv i ett nötskal. Så starka känslor om hela tiden rörs om i denna stora gryta som är mitt liv. Sorg, ibland t.o.m bitterhet i en salig blandning med kärlek och hopp.

Samtidigt ser jag ju hur välsignad jag är med min underbara familj och ljuvliga små grabbar. Jag vill tro att allt det där andra bara är bakgrundsbrus som fortsätter knyta oss samman och göra oss starkare. 

Som sagt, många ord har jag som åter igen pockar på att komma ut, jag får nog ta att skriva igen framöver...