Tänk vad gärna man skulle vilja räcka till åt allt och alla- gärna samtidigt. Det gör så ont när jag känner att jag bara inte kan. Samtidigt, helt dubbelt, märker jag ju att jag mår faktiskt bättre av att säga nej när jag behöver det. Men när jag då väl sagt nej, behöver jag bli så mycket bättre på att släppa det sen. Inte gå runt och fundera på om jag verkligen borde gjort så. Då känner jag mig ju stressad av det istället.
Alltså, mer än någonting annat, behöver jag sluta fundera så förbaskat mycket. Rätt vad det är visar det ju sig dessutom att situationen löser sig utan mig. Kanske behöver jag dessutom bli bättre på att släppa taget känslomässigt och inte tro att jag måste lösa allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar