Acceptens

Jag märker ju att jag tenderar att skriva vid den här tiden på morgonen. Men det har nog mycket att göra med att jag tycker så mycket om den här stunden. Den är varmt, det är lugnt och hela dagen ligger löftesrik framför mig. Kaffet är så gott och tidningen ännu oläst.

Jag har haft en äkta epiphany de senaste dagarna (tycker det är ett sånt vackert ord) Det betyder uppenbarelse/insikt, om jag fattat saken rätt.

Nu är vi bara några månader från fyraårs-dagen sen Sigges diabetes debut. Fyra år! Han var ju bara en liten talle som ännu inte hade börjat krypa. Han hade ju knappt hunnit utveckla sin personlighet och plötsligt var hela han bara diabetes. Varje gång jag lyfte upp honom kände jag hur pumpväskan skavde mellan oss. Som en konstant barriär och påminnelse. Sköterskan tyckte jag kunde ta av väskan ibland när vi skulle gosa.

David var föräldrarledig denna perioden. Så han blev snabbt experten på diabetesen. Så inte bara tyckte jag att jag inte kände Sigge, dessutom var jag nervös när jag skulle vara ensam med honom. Jag hade inte kontroll. Ännu värre blev det ett halvår senare när Viggo började med insulin. Det kändes som om det var Sigges fel, som om han dragit in det i huset.

Jag kommer inte ihåg när Sigge började krypa. Jag har ingen aning när han började gå. Jag minns bara diabetes.

Så mycket sorg och ilska. Som jag fått hjälp att bearbeta.

Nu blev det en lång omväg. Det jag skulle berätta om var ju min epiphany. Min insikt att diabetesen faktiskt inte tar så stor PLATS längre. Den är alltid alltid där. Jag behöver alltid ta hänsyn till den. Men den skriker inte längre åt mig.

När jag tänker på vår sommarsemester kommer jag ihåg alptoppar, poolbad och glasspauser. Det är inte DIABETESEN jag kommer ihåg. Jag tror inte att det går att beskriva vidden av den här insikten!!

Anledningen till detta är ju mina tre fantastiska grabbar som visar vägen. Som lever här och nu, med en total acceptens över livet och dess utmaningar. Som ändå alltid hittar utrymme för skratt, lek och bus. Blandat med en sund kompott av både trots och bråk. Precis som det ska vara med andra ord.

Otillräcklig

Idag känner jag mig trött och lite ledsen. Otillräcklig. Varje morgon är det så mycket som ska tänkas på innan dagen ens har börjat. Så mycket saker som respektive barn ska ha med. Sockermätare, dextrosol. Finns det digestive och extra stickor? Äpple i bitar till Viggo och några rader i boken till fröken om hur morgonen har varit. Samtidigt som det vanliga klädracet som alla familjer har varje morgon. Mössa vantar och halsduk på plats. Var är överdragsbyxorna?

Och så allt utöver det. Igår skulle Rasmus ha med sig varm choklad och pulka. Hjälm. Glasburk och tändsticksask och ljus till pysslet. Tennisracket och tillhörande kläder. Fruktfika. Var är tennis skorna?

Idag skulle Viggo också ha glasbruk. Och Rasmus ha med sig lucia-fika. Och så var vi på Sigges lucia firande på dagis. Var är tomte-dräkten?

Inte fick Viggo med sig nån glasburk. Rasse fick en lussekatt men ingen julmust. Det känns som om jag inte räcker till. Mina barn är det enda som inte har glasburk eller julmust känns det som. Jag önskar att det enda jag behövde komma ihåg var glasburk, julmust och pulka. Men efter att fått med sockermätare och dextrosol finns inte så mycket plats till allt det där vardagliga.

Alltså, jag förstår att de flesta familjer har sina egna versioner av jobbiga morgnar. Jag behöver bara få tycka lite synd om mig själv en liten stund tror jag.  Solen skiner ute och det är en vacker vinterdag. Det kommer snart kännas bättre.

En vanlig morgon

Vaknar av klockans mjuka ringande. Drar på mig ett par minuter innan jag går upp. Ser genom fönstret att det kommit mer snö under natten. Gläder mig åt detta där jag ligger i värmen. Hör hur Viggos sensor tjuter. Studsar dit och kramar igång honom och stänger av larmet. Låg förvarning, men ett socker på 5,1. Perfekt så här innan frukost. Hör Rasmus väckarklocka. Förbereder frukost. Tänder ljus, Mysfaktorn är hög. Hjälper/tjatar iväg mina stora killar. De är bedårande söta när de sen går iväg sida vid sida i snön. Många förmaningar att inte fastna i en snöhög nånstans. Sätter mig vid kaffet och  tidningen för att fortsätta morgonmys.

Sigge kommer ner. "Mamma-nålen har lossnat av." Snabbt socker och ketoner. 18 i bs och 3,1 i ketoner. Plockar fram för att förbereda nålbyte när telefonen ringer. Kräksjuka på dagis. Snabb omplanering på stående fot så Sigge får vara hemma idag.

När jag står och pratar med dagis ser jag nåt jag inte hade velat se på bordet. Viggos sockermätare. Skit också. Snabbt samtal till skolan. Ligger extramätaren där? Gör den som tur är. "Men här finns ingen stickare" Skit igen, har ingen lust att klä på mig och Sigge för att åka ned med en nu när vi ska vara hemma idag. "Jo, men förresten, här ligger en ny i förpackning." Snabb genomgång för att fylla på kassetten med nålar.

Återvänder till nålbyte, lite extra jobbigt eftersom Sigge inte mår något vidare. Vräker på med insulin. Sigge vill absolut ha frukost, jag hade helst velat vänta eftersom jag är livrädd att han ska kräkas upp allt pga ketonerna. Han äter och vi småpratar.

Lugnet lägrar sig, jag fyller på nytt kaffe och tittar ut på snön som trillar ner. Känner hur myser kryper tillbaka i själen. Ska nu läsa färdigt min tidning. Ska bara gå och stänga av Sigges sensor som fått spel av morgonens socker svängningar.