Mår bra

Vi mår bra. Så himla skönt att få säga att vi mår bra. Bara som detta att Sigges socker är fullkomligt oförutsägbart just nu. Istället för att ifrågasätta mig själv och vad som gjorts fel, orkar jag att helt enkelt ta tag i situationen. Och känna att jag fortfarande mår bra.

För det allra mesta mår Sigge också bra. Förutom igår när han rasade från 18 till 1,5 på 75 minuter. Hur är det ens möjligt...? Men den senaste tiden känns det som om det inte finns nåt mönster nånstans i hur hans socker beter sig. Massor av känningar i parti och minut. Dessutom har han börjat snora grönt igen. Trodde inte det skulle bli förrän dagis började igen. Nåja, som sagt vi mår ju faktiskt bra!

I år, precis som de två tidigare åren har ju semestern kommit precis när den behövts som mest. Precis när jag känt hur tillvaron börjat bli alltför överväldigande. Det är ju då vi behöver varandra i familjen. Och känna att vi mitt i allt är en stark liten enhet som ger så mycket glädje och ro i själen.

För att avsluta mitt inlägg denna fantastiska lördag måste jag berätta om när Sigge häromdagen orsakade att mitt hjärta satt nånstans i öronhöjd. Jag såg att han satt på studsmattan med pumpen i handen. Den händer ju att den trillar ur väskan. Så jag gick för att hjälpa honom krångla ner den. Då hör jag hur den piper. Alltså, här kan man ju diskutera misstag som inte "får" ske. Men när vi satte ny nål kl 02.45 natten dessförinnan, glömde vi aktivera barnspärren. Nu hade ungen lyckats trycka i sig insulin. Som tur var bara 0,1e. Tankarna och känslorna gick ju direkt till december då han fick åka "bamsen" för att han lyckades trycka i sig 16 enheter. Klåfingriga lilla unge <3

Skickat från min iPhone

Fick ett samtal

Känner mig djupt berörd. Fick precis ett samtal. En mamma som sett artikeln i Apotekets tidning om mig och familjen. Nu behövde hon bara få prata med någon. Hennes lilla gosse är helt nydebuterad och världen hade rämmat för henne. Jag så kände hennes sorg, ilska och förtvivlan. Hur kan man i ett litet samtal ingjuta lite hopp hos någon? Hopp om att livet kommer ändå bli bra. Livet är inte slut. Även om det alltid kommer att vara ett före och ett efter. Men efter är inte bara dåligt. Tänk så mycket fint som hänt oss pga pojkarnas diabetes. Inte minst, vilka fantastiska människor vi lärt känna. Hur ska man kunna förmedla detta i ett samtal? Samtidigt berörs jag enormt av hennes mod att söka efter mitt telefonnummer och faktiskt ringa. Att våga inte bara för sin egen skull, utan även för sitt barns skull. Men oxå detta att bara få höra från någon- jag hör dig. Jag vet hur du har det.

Sommar i Sälen

Regnet vräker ner över oss i Lindvallen Men det är ändå så himla mysigt att vara här! Stugboende och semester. Grabbarna leker m varandra, hunden ligger mitt i allt och sover. Till lunch avnjöt vi precis korvstroganoff och ett glas rött. Om det blir lite uppehåll ska vi traska ner till Experium. Det är ännu inte helt bestämt om det är bad eller bowling som står härnäst på schemat.

Som vanligt innebar gårdagens bilresa utmaning i att hålla sockret något så när jämnt. Ett par avstickare till riktigt höga värden, men överlag låg Sigge runt 7, och det känner vi faktiskt oss riktigt nöjda med!

Skickat från min iPhone

Kärleken

Viggo hittade blomman, Rasmus har hjälpt till att fixa resten av överraskningen.

Detta är ju det enda som spelar någon roll. Allt det där andra är ju bara bakgrundsbrus.

Älskade föräldrar

Jag läste en gång att när ett barn får en kronisk sjukdom kan barnets mor-och farföräldrar på sätt vis sörja dubbelt upp. De sörjer nämligen barnets sjukdom i första hand, men i andra hand sörjer de även det egnat barnets-alltså det lilla barnets föräldrar-situation. För där har de ju kvar föräldrarrollen. Och det vet man ju som förälder, det sista man vill är ju att ens barn ska behöva gå igenom en jobbig situation.

Jag kan ju säga att jag tycker att det där går åt båda hållern. Jag kan känna mig enormt ledsen över att mina och Davids föräldrar har ställts inför en situation de aldrig har bett om. Vi med naturligtvis, men vi är ju trots allt föräldrarna. Istället för att baka bullar, meta metspön och bara gosa, måste de plötsligt lära en hel massa som ingen av oss hade någon som helst aning om. Inte bara det, de måste lära sig teknik för att använda pumpen och lära sig att ge sprutor för att hantera pennan. Istället för att bara ta över en liten stund ibland för att bara skämma bort, måste de räkna kolhydrater, ta socker och ge insulin. Det gör mig faktiskt ont. Samtidigt som jag och David är så hemskt beroende av dessa människor för att överhuvudtaget överleva vardagen. Vilket våra föräldrar och syskon vet, och därför ställer de upp för oss. Trots att det är jobbigt även för dem. Och därför överlever vi.

Sillvik

Jag och grabbarna cyklade ner till havet idag. En sån himla mysig tur. Även om alla grabbarna tyckte det var en smula otäckt med sand och "geggamojja." Slut citat... Sist gång det vankades bad i den här familjen var det i en varm pool längs medelhavets kust, utan en endaste litet sandkorn. Lustigt ändå, jag trodde inte att jag förmedlat min sand-mellan-tårna-fobi. Men det har jag tydligen. Till slut hade det nästan blivit som en fars när små sandiga fötter skulle sköljas av, blev sandiga på vägen upp, fick sköljas av igen, blev sandiga på vägen upp. You get the picture...

Dessutom fick vi promenera så fort vägen slutade lite upp eller ner vägen till Sillvik. Det var ju trots allt Viggos första lite längre cykeltur sen han verkligen knäckte koden. Han har bara cyklat runt i området innan, självförtroendet var inte helt på topp. Dessutom var fick vi stanna med regelbundna mellanrum eftersom Rasmus kedja hela tiden hoppade av. Dessutom satt jag hela tiden och parerade Sigge som snodde runt konstant för att kunna ha koll på brorsorna och slänga iväg diverse kommandon till dem.

Så ingen stress med andra ord! Ska man umgås med det här gänget för man ladda med ingen stress och gillar-läget-känslor. Samtidigt får man ju så mycket tillbaka. Sigge som vrålar ren glädje i utförsbackarna. Rasmus som stolt visar vägen. Viggos lycka över första riktiga cykelutflykten.

På hemvägen när alla är svettblanka i ansiktet efter turen, benen trampar lite långsamare. Då vänder sig Viggo om och säger , mamma vad mysigt det var att cylka till havet. Det är lätt att känna sig nöjd då.

Lite spontan låg-fika. Känner att vi på allvar behöver se över doseringarna. Som jag sa tidigare tycker jag att det är jämnare igen, men fortfarande behöver jag fånga upp honom alltför ofta.

Lite stabilare!

Jag vet inte vad som hänt, men efter förra veckans totala kaos, har det under helgen stabiliserats igen. Förvisso kan jag tycka att han blir låg onödigt ofta. Aktiviteten ändrar sig snabbt under dagen. Först kan han sitta och rita ett bra tag, innan han sen plötsligt tillbringar en lång stund antingen på cykeln eller på studsmattan. Inte helt lätt att hänga med i svängarna sockermässigt då! Tur ändå att han har pump så man har nån som helst chans...

Födelsedag idag

Älskade maken fyller år idag. Tänk att ha en hel nation som firar en!Jag har ju sagt det till honom att det är bäst att han njuter av detta sista året som gifta. Nästa år fyller han 40, och jag kan tyvärr omöjligt vara gift med en 40-åring, det blir dags för inbyte till en yngre modell...

Skickat från min iPhone

Att släppa taget

Så väldigt väldigt svårt att släppa taget, men jag jobbar stenhårt på det. Det är det naturligtvis för alla föräldrar. När man inser att barnen blir allt större, och får större behov och vilja att röra sig i vidare circlar, allt längre ifrån mamma och pappa. Nu pratar jag inte om tonårsstora circlar. Utan jag pratar om två glada röster som ropar att de cycklar till lekplatsen, en vissling bort. Jag har ända sen Sigge debuterade vid nio månader knutit honom så hårt till mig. Inte av eget val, utan av en känsla av tvång pga situationen. Men nu är han redo att släppa lite av taget, och det behovet har verkligen eskalerat under sista månaden. Jag var inte beredd, inte riktigt redo. Ändå så är det ju så välsignat skönt. Även jag behöver släppa lite på navelsträngen. Jag har ju trots allt pejling på när det funkar. Han är precis nyäten. Låg bra innan maten, inget konstigt med doseringen. Alltså inget akut att fundera över. Jag glädjs samtidigt enormt över att han själv vågar och vill. Han han inte blivit kvävd och kväst av den konstant närvaron av en vuxen i bakhasorna. Han har ännu inte präglats av någon oro. Jag hoppas det kommer att fortsätta precis så här!