Att inte räcka till

Den här veckan har jag faktiskt känt att jag inte räcker till som mamma. Jag kan säga att det inte är någon rolig känsla. Barnen har ju varit hemma i en och en halv vecka. Och jag har bara inte orkat. Förvisso vet jag ju att mitt för låga hb-värde spelar allt för stor roll. Det är svårt att hitta på nåt när det käns som om man går runt i en dimma. När det enda fokus man har är att få ligga ner en stund. När man helst bara vill kräkas av trötthet. Så när man som mest skulle behöva ta med barnen ut och hitta på något, om så bara åka och handla eller gå till lekplatsen. Och jag bara inte ORKAR. Då blir det ju kris och panik här och alla bråkar med alla. Så blir jag ännu tröttare. Som lite grädde på moset vet jag ju att jag sitter på lösningen men ORKAR fortfarande inte. Den där o-orken är inte detsamma som bristen på lust- det finns helt enkelt ingen möjlighet att plocka fram krafterna. Till råga på allt har maken haft en ovanligt lång vecka med möte på annan ort, inventering och utbildning. Dessutom blir han jättstressad av att se hur jobbig det varit för mig.

Det känns rent ut sagt skitjobbigt att inte kunna ge barnen mer när det blir så här. Jag har ju inte "skaffat" tre barn för att lämna bort dem. Det är ju för att jag älskar dem innerligt och vill ha dem nära,nära. Jag vill ju dem kärlek, trygghet och positiv miljö. Kärleken har jag alltid , men jag kan säga att miljön har väl inte varit alltför kul de senaste dagarna.

Men idag då. Barnen är tillbaka på dagis där de får all den stimulans jag inte orkat ge dem. De får gå ut, de har mening och mål med dagen. Dessutom lämnade maken dem där vilket innebar att jag fick sova till halv elva! Halv elva liksom... Känner mig redan lite piggare. Sitter här i pyjamas och tänker inte byta förän det är dags att hämta mina älskade småfisar. Och orka vara närvarande för dem hela eftermiddagen :)

Lite uppför, lite nedför

Dagen började med en hygglig uppförsbacke. Sigge kom ner till frukosten, utan pumpnål. Bara att sätta ny samtidigt som Rassemasselingonfrasse skulle komma iväg till skolan. Samtidigt som Viggo springer runt och vrålar frukostbeställning. Mitt i allt detta ringer dagisfröken och berättar att hon är ensam på plats av ordinarie personal. Ev skulle hon få EN vikarie. Det säger ju sig självt att det inte är medicinskt säkert att skicka dig Sigge. Så älsklingsungarna får ytterligare några dagar med sin ömma moder.

Dessutom skulle jag till Sahlgrenska för en läkarundersökning som del i uppföljningen efter proppen. Gynundersökning. Att ha två små barn med och försöka förklara varför farbror doktorn gräver i mammas underliv. I think not. Så stackars urstressade pappan fick ta över boyzen under tiden. Sen fick ännu mera urstressade pappan komma hem ett par timmar senare för att vara med vildarna när jag gick ner till skolan för Rasmus utvecklingssamtal. Sen flängde urstressade pappan tillbaka till jobbet. Ungefär här var vi alla i upplösningstillstånd.

På detta sitter jag och slösurfar amv. Och ser att jobbet som jag så gärna vill ha, och skickade en ansökan till häromveckan har lagts ut. Igen. Det här var ju bara droppen. Att jag överhuvudtaget inte skulle få en chans att komma till intervju. Så jag ringde upp. Jagserattnilagtutannonsenigenvarfördåjagvill jukommapåintervju. Och får till svar: vad bra att du ringer, jag hade tänkt att kalla dig, kan du komma på fredag?

Plötsligt lite mera nedförsbacke.

Agility

Har idag varit på agilitykursen. Avslutning för den här gången, vilket är trist, men jag ser fram emot nästa kurs som börjar i mars. Vi har bara ett litet problem jag och Selma. Hon tycker att det är så fruktansvärt roligt, och är dessutom så himla snabb. Kurvorna tar hon i bredsladd stil. Hemskt roligt att se. Men jag hänger ju inte med!! Tanken är ju att jag ska ligga steget före så jag kan visa vägen. Men jag ligger alltid ett par längder efter och försöker vråla vilket som är nästa hinder. Men eftersom jag inte är nära nog att bokstavligt visa med handen, så rundar hon snyggt. På utsidan. Och har snart sprungit i ren glädje runt en hel bana utan att ha tagit ett endaste hinder. Men roligt har vi! Vem hade trott att jag skulle behöva fys-träning för att hänga med hunden. Jag har även blivit rekomenderad yoga och dansträning då kroppskontroll är viktigt i detta sammanhanget. Vet inte riktigt om min dedication ligger på den nivån...

Jag älskar...

...mina barn. Jag älskar mina barn. Tänkte köra på det mantrat ett tag till. Kan vara värt att påminna mig själv nu när jag och mina två små tillbringat hela denna veckan hemma. Vid det här laget är tvååringen och fyraåringen uttråkade och rastlösa, och mamman helt slut av att sitta i ett hörn och konstant upprepa mantrat.

I början av veckan turades de om att vara alldeles sjuka och febriga, och då kände jag mig så där härligt moderlig och kärleksfull när jag klappade på deras brännheta pannor. Sen kände jag mig lite mindre av den varan när de frisknade till och istället började klättra på väggarna. Och på varandra. Och på hunden. Och framförallt på mig. När man har två mer eller mindre gnälliga barn som hela tiden slåss om att vara den som sitter i knät, och man i processen får kontunierliga armbågar i pannan, knän i magtrakten etc, då kör man igång med mantrat.

Lagom tills dess att jag pustade ut och kände att det åter igen var dags för förskolan fick jag Samtalet från fröknarna. Barn hade kräkts på dagis. Alltså får mina ljuvliga änglar var hemma resten av veckan. Här tas inga som helst risker. Förvisso har jag ju alltid varit en tvättäkta kräkfobiker- men det har ju inte heller lättat då Sigge vid varenda kräksjuka har fått läggas in med dropp.

Som sagt. Jag älskar mina barn. Självklart.

Nöjd

Faktiskt hyffsat nöjd med mig själv. Till lunch idag åt vi (makens fantastiska hemmagjorda) lasagne. Fullständigt hopplöst att dosera. Det är ju ingen mening att väga eftersom man ändå inte har några kolhydrats mått att räkna på . Alltså gäller det att skjuta från höften. Så när barnet då landade på 8,4 känner jag mig som sagt ganska nöjd.

Sigges språk

Liten kille börjar bli stor. Det är så roligt, Sigge börjar verkligen få ett språk nu. Hur det än är, han närmar sig 2 1/2, så han är ju egentligen inte särskilt tidig. Men hans bröder var däremot båda jättesena med att prata. Framförallt Viggo som egentligen inte kom igång förän i våras nästan fyra år gammal. Då hade vi hunnit med ett helt gäng besök hos logopeden dessutom.

Så summa sumarum så är vi alla hemskt imponerade av Sigges språkutveckling. Men det intressanta är ju faktiskt att Sigge börjar koppla språket till hur han mår. Igår morse vaknade han och var jätteledsen. Vilket ju kan ha berott på precis vad som helst. Dålig dröm, blöt blöja? Men det första han sa var: ta socker mig. Alltså har han någonstans förstått kopplingen mellan sockret och inte känna sig bra. Sen vet jar ju naturligtvis inte hur länge det dröjer tills han kan göra skillnad på sockret och annat som kan framkalla inte-må-bra kännslor.