Jävla skämt

Faktiskt. Oftast brukar jag försöka hålla någon sorts positiv anda. Men just nu känns det som ett jävla skämt. När jag har tillbringat senaste dryga timman åt att få upp Viggos socker. Dextro. Banan. Mer saft. Och sensorn som bara laggar. Massa extra stick i tån för att se att nåt måste ju hända. Till slut började sockret stiga sakta men säkert. Sensorjäveln laggade förstås fortsatt. Mer oro, nya stick, ny kalibrering. Så plötsligt- seger! Bra bs, sensorn ikapp. Lutar mig tillbaka. Fluffar till kuddarna. Drar täcket om mig. Konstaterar att hela huset sover.

Då. Precis då. Tjuter Sigges larm. Han ligger fortfarande högt trots att han fick insulin för en timma sen. Så lite basalhöjning och mer bolus på det. Och inser att sömnen inte var min att erövra riktigt än. Så här ligger jag. Klarvaken och allmänt lurad på sömn.

Balja kaffe

Tredje natten på raken som Viggo ligger högt och totalt omöjlig att få ned. En gång timma vaknar jag av larmets tjutande. Puttar på mer insulin och ber en bön. Förstår inte detta att han blir så resistent nattetid. Insulinet biter bara inte. Det känns som om det bara är vatten i pumpen.

Vaknade halv nio och kände mig kräkfärdig av trötthet. Tänkte ett kort ögonblick ställa in dagens utflykt. Men insåg oxå att inget gott kommer ur av att sitta här trött o gnällig. Av någon underlig anledning tycks mina kära avkommor och deras fantastiska känslospröt märka det på direkten. Lustigt nog framkallar det inte deras godaste sidor....

Så strax beger vi oss. Lite bowling, tjöt och en balja kaffe med ett gäng som både mamman och barnen uppskattar lika mycket!

Kommer jag dö?

Egentligen önskar jag att Viggo hade sagt så istället. Kommer jag dö. Då hade jag kunnat svara "du kommer naturligtvis inte dö".

Men det var inte så det var. Efter en lång härlig ledig dag tillsammans signalerade Viggo redan när han skulle lägga sig att det var nåt. Mamma jag vill ligga hos dig. Så jag, David och Viggo knölade ner oss tillsammans i dubbelsängen där på landet. När vi alla ligger där inbäddade i somriga semesterkänslan säger Viggo plötsligt, helt casual som om han egentligen inte bryr sig om svaret "tänk om det var en myt att man kan dö av diabetes".

Min kloka fina unge med stora tankarna. Inte kan jag ljuga honom rätt upp i ansiktet och säga att visst är det en myt.

Istället höll vi i honom. Försökte omsluta honom med närhet och kärlek. Samtidigt som vi pratade om att man kan dö av diabetes. Vi pratade om att genom att ta hand om sig minimerar man riskerna för följdsjukdomar. Vi pratade om hur vi gör ett fantastiskt teamwork i att skapa bästa förutsättningar för ett långt liv.

Jag önskar att det var hela sanningen. Tyvärr är det inte så enkelt. Men det var det Viggo fick höra denna kvävande heta sommarkväll.

Kära nån vad jag funderat i efterhand på om vi borde gjort annorlunda. Sagt annorlunda. Borde vi ha ljugit? Men samtidigt tror jag ändå att det var rätt. För just Viggos del. Han förtjänar respekten i ett ärligt svar. Problemet ligger nog egentligen i att ingen föräldrar vill behöva säga till sig barn att de kan dö av sin sjukdom.