söndag 27 januari 2013

En annan sorts hjälte.

Vi pratar ofta om våra barn med diabetes. Hur fantastiska de är. Hur mycket de klarar av och står ut med. Men syskonen då? Detta att alltid, i alla lägen, stå ett steg bakom. Vänta på sin tur. Vänta på att alla mer eller mindre akuta behov är lösta.

Särskilt tydligt blir det när man har en fantastisk, ansvarstagande storebror. En som dessutom har två mindre bröder med diabetes. Allt Rasmus gör påverkas av hänsyn till diabetesen. Jag skulle kunna räkna upp mängder av tillfällen då mitt hjärta blöder för även hans skull mitt i allt. Som den gången då han frågade om han verkligen fick ta en till kaka. Han var ju inte låg. Lilla hjärtat. Man måste inte ha diabetes för att få ta en kaka. Vad är det för omvända signaler vi skickar?

Aldrig någonsin klagar han. Eller protesterar. Eller säger - men, jag då? Vi försöker se honom, höra honom. Men jag förstår också att han ibland försvinner i behandlingen.

Så för att visa honom hur fin han är, valde vi att uppfylla en dröm. Att få åka till Paris. Så här är vi nu. Vi myser, pratar och promenerar. När andan faller på fikar vi. Och äter glass. Och godis som vi har (i mängder). Utan att kolla klockan eller fundera på vad någon annan behöver i form av mat eller socker.

Vi har det med andra ord härligt. Men visst tänker vi på dem där hemma. Inte minst Rasmus som flera gånger ringt hem för att berätta nåt alldeles särskilt för Viggo. Kärlek <3

onsdag 16 januari 2013

Sockrad skidåkning

Det är snöigt, iskallt och alldeles alldeles underbart. Vi åker skidor, dricker varm choklad med vispad grädde och bara njuter. När vi gjort det några gånger om, lämnar vi barnen på rummet framför Playstation, går ner och sätter oss i baren och njuter av ett glas vin framför öppna elden.

Det blir helt enkelt inte bättre än så här. Alla är trötta nöjda och härligt avslappnade.

Mitt i allt är det bara den lilla detaljen med det hopplösa blodsockret. Det går inte att få till det. På dagarna växlar grabbarna mellan att ligga tokhögt av adrenalinkickarna, till att toksjunka lika fort. Vi försöker så gott vi kan hänga med i svängarna utan att korrigera allt för mycket eftersom vi inte kan förutse hur det blir nästa ögonblick.

Vi får bara acceptera att vi gör så gott vi kan, även om det inte blir helt bra sockermässigt. Det är ju bara en vecka...

För övrigt var första natten riktigt spännande. Pumparna var nedställda, trots det behövde Sigge banan klockan 22, 00 och 03. Annars brukar vi försöka att bara jobba med dextro och basal-ändringar på nätterna, men det räckte inte, med råge.

Helt klart en utmaning för mamman att släppa iväg fyra-åringen i skidskolan... Men det funkar jättebra! Jag (eller David) har pejling på var de är, när halva lektionen har gått grabbar vi tag i ungen vid liften och testar. Skidläraren är förstås utrustad med lågmedicin för säkerhets skull.

Så kära nån, hela tiden får vi både utmanas och utvecklas. Både små som stora.

fredag 11 januari 2013

Sälen med en twist

Sälen, säger jag bara! Sälen! Imorgon är det äntligen dags igen!

Ett problem har jag dock. Jag är ju så fruktansvärt rädd för kräk-sjuka. En riktigt emetofob är jag, och har alltid varit. Jag märker ju att min rädsla är helt oresonlig. Men så här var det redan innan jag fick barn med diabetes. I alla år har jag försökt intala mig att det är inte kul, men det ÄR inte farligt. Det har ju inte direkt blivit lättare med tanke på att Sigge fått åka ambulans minst en gång varje vinter pga det här. Så helst av allt skulle jag vilja låsa in mig och familjen så att vi inte ska utsättas för livets alla risker.

Mardrömmen är definitivt att någon ska bli sjuk nånstans på en fjälltopp långt ifrån ...allt. Men så försöker jag tänka logiskt. Tänka på att det finns läkare även på fjälltopparna. Att det i värsta fall finns ambulanshelikopter. Ja, det låter drastiskt men så här är det att vara fobisk och lagom manisk.

Men viktigaste av allt, jag VÄGRAR att låta detta stoppa mig från att göra det jag vill. Alltså åker vi år efter år. Och njuter förstås. Trots konstant oro. Trots nära-döden känslor om nån yppar det minsta om ont i magen.

Nu hjälper det inte att både Viggo och Sigge kräktes sista morgonen förra året. Men vi är helt hundra på att det var en följd av svält-ketoner. Båda hade över tre i ketoner men bra blodsocker. De hade helt enkelt gjort av med mer energi än vad de fick i sig. Så i år ska vi trycka i dem än mer kolhydrater med tillhörande insulin. Klart detta inte är metoden för alla diabetiker, men just våra grabbar tycks ju behöva ha det så!