David

Han är mitt liv, min kärlek och min trygghet. Det är han och jag mot världen. När jag mitt i Viggos kramp, när barnet rycker helt okontrollerat och gråter förtvivlat, när jag då plötsligt får en känsla av vanmakt och yrsel. Då kan jag utan vidare ta ett steg åt sidan. Jag vet att David finns vid min sida, att han tar över och stöttar. Att han gör allt i sin makt för det lilla barnets skull.

Jag behöver aldrig någonsin fundera på om han finns där, på plats, redo att ta emot.

Efterdyningen

Tänker jättemycket på morgonens händelse. På Viggos skräck. På hur han direkt efteråt beskrev det som det där fiskespelet när man rycker upp små fiskar. Men en stund senare när jag sa att vi hoppar över tennisen idag, frågade han om det var pga drömmen han hade. Så jag vet inte riktigt vad han kommer ihåg.

Jag vet ju att vi kan inte leva annorlunda pga en sån här händelse. Vi kan bara göra det vi gör. Mäta och dosera. Göra det bästa vi kan. Tyvärr har vi inget facit varför det blev så tokigt denna gången.

Det enda är väl att han inte hade sin CGM. Den hade larmat, varnat, för att till slut stänga av insulin tillförseln om det hade behövts.

Så här i efterhand handlar det om en så ytterst kort episod i vårat liv. Snabbt övergående. Men den skräcken och paniken i viggos ansikte, den kommer alltid finnas som en klump i min mage. Vad hade man inte gjort som förälder för att ens barn aldrig någonsin ska behöva uppleva något liknande.

Kramp

När jag vaknar sitter Viggo på Davids sängkant och gråter, samtidigt ropar han jag är rädd, jag är rädd. Så ser jag hur hela hans lilla kropp rycker helt ofrivilligt. Gång efter annan bara rycker och rycker han. Som om hela kroppen får häftiga elchocker. Som nåt man ser på tv. David kommer med saft som vi får i honom. Jag håller om honom, försöker trycka honom intill mig så han ska veta att jag är där. Men han märker ingenting, han bara skriker med helt tomma ögon och fortsätter rycka. När han fått i sig ett glas till tar David honom i famnen. Gråten stillar sig så småningom. Krampen avtar. Han växlar mellan att plötsligt fnittra och närapå hyperventilera. David håller honom och stryker honom över ryggen.
Plötsligt är det över. Han är som vanligt igen.
Sigge har hela tiden suttit i trappan och tittat på. Han kommer till mig. Vi ligger alla fyra i sängen och kramas en stund. Ledsna, trötta och omskakade. Men lättade att det är över.