Bokslut

Nyår imorgon. I vanlig ordning framkallar det hemskt mycket känslor blandat med ett visst mått av sentimalitet. Lite bokslut över det som varit. Alltså lär det behövas viss soppy-varning inför detta inlägget...

Till viss del har ju detta året varit rejält jobbigt. Tror att det var under det här året som jag på allvar tog ställning till att mina barn drabbats av kronisk sjukdom. Det var i år som jag mötte mina rädslor och verkligen ställdes inför faktum. Förra året, året då pojkarna debuterade, handlade i så hög grad om att överleva. Under så lång tid kämpade jag så tappert att vara positiv. Mötte alla människor som sa- Vad duktiga ni är, tur att det finns så bra hjälpmedel idag.

Undrade om de hade någon som helst aning. Undrade vad alternativet var till att "vara så duktig". Säga upp sig? Be att få en annan familj?

Så plötsligt kom det en dag då jag inte längre orkade vara duktig. Orkade inte tänka positivt. Kände mig totalt överväldigad av allt det innebär att leva med små barn som har diabetes. Mina små barn. Kände att jag misslyckades kapitalt när jag inte längre kunde vara så förbaskat positiv.

Det var då jag la mig på soffan, ringde till David och sa att nu får du komma hem. Jag orkar inte mer. Jag har alltid vetat hur bra David är. Nu bevisade han det igen.

Men samtidigt. Jag har fått tillbringa ytterligare ett år med min man och mina fantastiskt ungar. Jag har omgivits av familj och vänner som verkligen funnits där för mig när jag tyckte livet var jobbigt. Kan man annat än att se fram emot nästa år med tillförsikt?

Juldagen

Undrar om inte juldagen är en favorit under julhelgen trots allt. I går var en toppenmysig och underbar julafton. Men det ligger så hemskt mycket förväntan i luften- både hos stora och små. Man har ju väntat ett helt år på julbord och Kalle Anka, och Tomten, inte minst. När man sen vaknar juldagen är det bara en underbar dagenefter känsla. Man grejjar lite med nya saker. Plockar lite gottigt ur kylskåpen. Man äter bara sånt man är riktigt sugen på. Dricker lite julmust bara för att det finns. När grabbarna satt med sitt nya lego på golvet och jag låg uppkurad i soffan bredvid med nya boken kände jag total frid. Och glädje. Själslig ro helt enkelt.

Lever inte längre

Grabbarna sitter fortfarande och leker... Tomten kan nog med gott samvete komma med julklappar även denna julen.


Viggo har schysst förhållningssätt till sånt som känns lite jobbigt.

- Mamma, min minirobot är inte snäll.
- Jasså, varför inte det.
- Det vet jag inte, men jag tog av huvudet så nu lever den inte längre.

När man försöker vakna och ligger på 2,3 i socker och mår så här. Då är jag rätt glad att barnet kan tugga i sig druvsocker utan att öppna ögonen.

Management by fear?

Trots promenaden i förmiddags, restaurangleken och den gemensamma titten på Toy Story kände jag nu att det blivit för mycket Nintendo här på eftermiddagen. Vid ordergivning att det var dags att stänga av och leka en stund möttes jag av starka protester. Till slut tröttnade jag på tjatet och frågade om det verkligen än någon mening med att tomten kommer med lego och andra leksaker i fall det ändå inte är någon som vill leka med det. Lustigt nog sitter det nu två stycken knäpptysta gossar där inne och bygger. Räknas detta som särskilt pedagogiskt elller lutar det mer åt management by fear?!

Nya pumpen

Var uppe på mottagningen idag och drog igång den nya pumpen. Det känns jättebra, och jag tor att den verkligen kommer bli kanon. Men jag känner mig trött efter två timmars teknisk genomgång. Och kanske lite ledsen oxå. Det drog upp hemskt mycket minnen från första gången vi satt med en ny pump. Då var ju läget så annorlunda. Vi var både chockade och förvirrade. Fattade ingenting. Diabetesen var ju bara ett par dagar gammal när vi fick första genomgången av pumpen. Då hade man knappt fattat att barnet ens skulle ha insulin, än mindre reflekterat hur det skulle ske. Så det är klart att utgångsläget var lite annorlunda idag. Vi kunde liksom gå direkt på finesserna med just denna pumpen. Framförallt, idag vet vi ju att livet liksom flyter på oavsett. Och diabetesen må vara del av det, men vi mår bra ändå.

Lite panikstäd nu innan Tessan kommer. Ikväll ska jag och David gå hand i hand och köpa julklappar till våra barn. Ska bli hur mysigt som helst.

Ont bebisen

Sigge hittade en docka här i vråna. Vi satte på den en blöja, pussade och gosade i största allmänhet med bebisen. Så bestämde vi att bebisen skulle få en likadan nål som Sigge har. Då säger Sigge- kommer göra jätteont bebisen. Klart mammahjärtat tåras. Min tappra lilla kille som aldrig protesterar över nålbytet. Men som ändå ger uttryck för hur jobbigt han trots allt tycker det är.

Kontrollfreak... light??

Jag tycker inte att jag är särskilt mycket kontrollfreak överlag. Visst har jag ofta en tanke hur saker och ting skall vara. Och hur de ska se ut. Och hur... Nåja. Men när det gäller vissa saker då kommer kontrollmonstret definitivt fram i mig. Jag har ett riktigt bra exempel. Granen. Granen som jag går och klurar på långt innan det överhuvudtaget är läge att köpa den. Jag går och klurar på vilken stil och vilket färgtema som ska gälla i min gran detta år.

Men så med tiden har ju huset fyllts av dessa älskade ungar. Och med dem. Dagisalstrerna. Jag tycker naturligtvis att just mina barn är de i särklass mest begåvade ungarna. Naturligtvis älskar jag alla deras kreationer. I olika former, färger och fantasifulla material. Vem hade en aning hur många användningsområden det finns för pasta t.ex. Men nu är ju tanken att allt detta heslt ska befinna sig i granen. Fatta. För någon som vill ha färgtema.

Trots allt tycker jag att blivit allt bättre med åren. Nu kan jag t.o.m låta barnen klä granen. Utan att smyga runt och flytta dekorationerna bakom ryggen på dem. Numer njuter jag enbart över deras glädje att få göra det. Men kanske är det tur att Rasmus verkligen har känsla för vad som är viktigt här i livet. Han hittade dekorationer utan små käcka band att hänga i , så jag la tillbaka dem i lådan. Varpå Rasmus utbrister i ett förtvivlat "men de är ju så vackra!"

Inte alltid som man tänkt sig

Det är ju liksom facts of life, detta att det inte alltid blir som man tänkt sig. Julbordet idag tillsammans med maken och familjen har varit bokad sen länge. Fina Tessan likaså. Hur mkt jag än älskar att vara med mina fantastiska ungar så njuter jag oerhört av vuxentid med. Framförallt i sällskap av min underbara familj i form av syster och föräldrar. Och maken förstås! Men just idag så är fina Tessan sjuk. Lätt omorganisering i planerna. Det är vid sådana här tillfällen som jag kan känna frustration över att inte vara en familj som alla andra. Det går helt enkelt inte att lämna grabbarna till vem som helst. Det finns bara en liten liten handfull människor som kan diabetesen tillräckligt väl. Och alla de råkar vara på... julbord (!) ikväll. Så boyzen får helt enkelt följa med. Lite roligt förstås ändå, vi ska nämligen dit där vi hade vår bröllopsmiddag. Så klart en speciell känsla att återvända dig med hela gänget.

Måste annars berätta om Viggo. Viggo kan nämligen inte säga "R", och det är så gulligt att man bara smäller av. Både jag och David hoppas att det dröjer länge, länge tills han kan. Häromdagen svarade han i telefonen och jag hör hur han säger Hej mojmoj, huj måj du idag då?

Anmärkningsvärt

Läste just på ett diabetesforum om en mamma som tyckte att det var konstigt att hon själv skulle behöva lära upp dotterns resursperson på förskolan. Utan att få betalt för det dessutom. Är inte det anmärkningsvärt?! För vissa personer tycks det som om allting är någon annans ansvar. Hur kan ens barn vara samhällets ansvar, även om (trots att) de råkar ha en sjukdom. Men framförallt- jag skulle ALDRIG lägga över upplärningen på någon annan än mig eller maken. Hur ska jag då veta att det blir precis så som vi vet att det fungerar för just våra barn? Alla barn är ju trots allt olika... Sen uttryckte hon även en åsikt om att varför man inte tagit in någon som redan kan det här. Hur naiv får man lov att vara liksom?

Vakthunden

Saken är den att jag alltid varit hemskt mörkrädd. Innan har jag lidit hemska kval när David varit borta över natt. Just för att jag inte kunnat sova. När jag väl somnat har jag i regel drömt mardrömmar. Helt sunt, jag vet. Men nu är ju situationen helt annorlunda. Nu har jag ju hund. En stor farlig vakthund som skyddar mig och resten av flocken. I denna vetskapen sover jag numer helt tryggt.

Men så igår kväll när jag precis lagt mig tillrätta hör jag något. Något odefinierbart. Selma hör det också. Varpå hon ställer sig vid trappan och stirrar ner i det mörka hål som utgör nedervåningen. Och morrar och morrar. Skäller till ibland för att sen morra mer. Vid det här laget är jag ju alldeles stel inombords. Och tänker att om jag kan avbryta henne och locka henne till mig så var det väl inget farligt där nere. Men när jag ropar på henne tittar hon snabbt på mig för att sen vända tillbaka och fortsätta morra. Vid det här laget kände jag mig nästan kräkfärdig. Till slut insåg jag ju att jag måste ju gå ner. Jag tog på mig morgonrocken. Om det nu skulle vara någon där nere hade jag ingen lust att möta en inkräktare i bara pyjamas...

Jag bestämde mig att se lite stursk ut och verka som att det här är väl ingenting. När jag går ner, då först vågar Selma gå ner. Hon smiter precis bakom mig för att nedanför trappan krypa ihop och titta sig omkring. Sen smög hon fram till fönstret och kikade ut. Jag kunde snabbt konstatera att allt var både tyst och tomt. Efter att tänt några lampor kunde vi sen gå upp, både jag och den farliga vakthunden. Vilken tur att jag har henne...

Rassemasselingonfrasse

Rasmus är verkligen vår stora kille. Å andra sidan, andra dagar märker man att han faktiskt bara är åtta år. Inte minst när han kramar nallen hårt i sömnen. Men han tar ett sånt enormt storebrorsansvar. Han kan genom att både pocka och locka på helt rätt sätt styra småkillarna precis vart han vill. Ofta i totalt egensyfte ;) Men lika ofta för att hjälpa mig på ett eller annat vis. Faktum är att jag kan beundrar detta enormt. Han har vekligen bättre hand med småbarn än många vuxna.

Med sitt ansvarstänkande och varandes största barnet kan jag vara orolig att han lite grann försvinner i behandlingen. Inte minst sen båda hans bröder fått diabetes. Därför känns det extra underbart att han idag ska få åka till Sälen med sin pappa och faster. Fullkomlig egentid utan småbrorsorna. Total uppmärksamhet från två vuxna. Tror att det är precis vad han behöver just nu!

Ny pump!

Gun ringde precis. Den 21 december ska vi upp och installera den nya pumpen. En Medtronic Paradigm Veo. Tror att det blir jättebra. Dels har den en extra barnspärr. Men framförallt kommer vi få en fjärrkontroll vilket innebär att vi (eller Sigge!!) inte behöver in i väskan alltför ofta. Alltså kan vi klura ut någon riktigt bra låsanordning. Tror det blir riktigt bra. Sen har den här pumpen en annan fantastisk grej. Man kan koppla in kontinuerlig glukosmätning. Då kan man ställa in så att skulle sockret bli för lågt så stänger pumpen helt enkelt av sig under en viss tid. Cooooolt =)

BVC

Denna underbara fantastiska vinter. Var ute och skottade hemskans noggrant bara för att ha anledning att vara ute. Selma var lika lycklig hon med och kunde inte sluta pudelfnatta runt hela trädgården.

Ska hämta grabbarna lite tidigare idag. Sigge har kontroll på BVC. Sen han debuterade har ju de där kontrollerna kännts ganska så meningslösa. Även om det naturligtvis handlar om andra saker än de vi går igenom på mottagningen så känns det som om man ändå har koll på hans skick efter besiktning var tredje månad hos Gun. Tror att bvc sköterskan kände typ det samma. Tycker mest vi satt och småpratade i största allmänhet en stund. Men idag ska det faktiskt bli lite roligt. Vi har nämligen fått en ny sköterska på BVC. Och hon kommer direkt från avdelning 324. Hon var en av dem som hade allra mest hand om oss under de tre veckor vi låg där med Sigge. Han var så vädigt liten och så väldigt sjuk. Klart att det ska bli roligt att få komma dit och visa den härliga kille som han blivit. Klart att han alltid varit härlig. Men han är inte lika dålig som han var i mars för nästan två år sedan.

Inte alltid det krävs så mycket

David gick ner till skolan med de stora grabbarna för Rassemannens julfest. Sen de gick har jag och Sigge hängt lite, pusslat en stund och snackat om livet i största allmänhet. Nu ligger vi nedknölade under hans täcke i soffan och ser på Tåget Thomas. Och vi har det så himla mysigt. Han är så otroligt härlig och charmig. Med glimten i ögat och en räv bakom örat får han mig att skratta gång på gång. Han är en fullkomlig välsignelse i mitt liv.

Ledsen idag

Känner mig lite ledsen idag. Omskakad av helgen. Nånstans har man ju accepterat att den här diabetesen till så stor del styr vårt liv. Även om den inte ÄR vårt liv. Men såna här händelser har jag liksom inte räknat med. Det är liksom en liten extrabonus. Det hade ju kunnnat gå så väldigt, väldigt fel. Det känns som om jag inte har tillräckligt med styrka på lager för att bearbeta "tänk om" känslorna.

Dessutom känner jag mig väldigt ledsen och berörd då jag fick höra om en liten skrutta här i krokarna som precis debuterat. Hon är i ungefär samma ålder som pojkarna. Jag känner så med familjen.

Date på avdelning 324

Igår var det dags för veckoavlösningn från fina Tessan. Jag och David hade bestämt att åka till Liseberg och strosa bland julsaker för att sen äta nån riktigt god middag. Njuta av tillvaron och varandra. En välbehövlig date helt enkelt.

När jag precis pimpat mig. Klivit ur myskläderna. Sminkat mig. T.o.m. fönat håret. David står i duschen när jag går upp för att hämta något. När jag kommer upp för trappan hör jag Sigges pump larma. Vilket den ju gör emellanåt av oilka skäl. Sen ser jag hur Sigge tagit isär pumpen. I en handen har han själva pumpen , i andra har han insulinampullen- som ju fortfande är kopplad till honom. Genom att kolla hur mycket insulin det är kvar inser vi att ungen lyckats trycka i sig ca 15 enheter- vilket är en hel dygnsdos för vår lille kille. Ganska omgående inser vi att det är stora mängder saft och ambulansen som gäller.

Egentligen kom ambulansen ganska fort, men det kändes som en hel evighet. Hela vägen in satt Sigge och kunde inte fatta sin smala lycka. Åka "bamsen". En stor påse med kakor som han fick äta hur mkt han ville. Världens balja med saft. Som tur var hade vi inte ätit middag så dels var ju magen tom och dels var han ju hungrig. Så det blev mååånga kakor. Klart att han trots allt mådde ganska bra den där resan. Men så mitt i sammanhanget- ambulanskilen tittade på honom och sa att "han får nog åka hem om en liten stund." Han hade ju verkligen ingen aning om vad som kan ske med en stor insulindos... Inte orkade jag förklara för honom heller. I efterhand ångrar jag lite grann att jag inte tog mig orken att förklara att det här inte bara handlade om nojigt moderskap. Men visst Sigge var ju ganska pigg ändå, men det hade ju kunnat bli väldigt annorlunda väldigt fort.

När vi kom in fanns dr Frida var på plats för att ta emot oss. Sigge fick nål med en gång och när droppet väl var satt fick vi ganska omgående komma upp till avdelningen. Skönt i sammanhanget att välkomnas av idel igenkännanden leenden. Sen berättade sköterskan att dr Gun hade bakjour och hade tydligen hört av sig ett par gånger för att kolla läget. Så väldigt väldigt skönt att känna att det finns folk som verkligen bryr sig om min lilla kille. Det kan ju inte bli tryggare händer än så. Efter att det gått ca 4 timmar låg han så stabilt att vi kunde koppla på pumpen igen, men han fick ändå behålla droppet under hela natten.

Imorse kom fantastiska Gun för att skriva ut oss. Bara en sån sak. Att hon kommer innan hon började ronda så att vi inte skulle behöva vänta hela förmiddagen. Vi kom överrens om att vi ska höras imorgon em för att prata om hur vi ska göra framöver. Det här är ju livsfarligt. Sigge kommer ju att göra det igen. Och det finns ingen som helst möjlighet att hålla ett faktiskt öga på honom varenda litet ögonblick. Ev kan vi få en annan pump med fjärrkontroll. Då kanske man kan låsa väskan på något vis. Vi får se...

David var iväg och köpte hamburgare som vi åt sittandes inne på rummet uppe på avdelning 324. Det enda som lyste upp rummet var adventsstaken i fönstret och "Så mycket bättre" stod på i bakgrunden. Sigge satt emellan oss och musade på sin mat. Lugnet lägrade sig liksom efter en väldigt orolig eftermiddag. Så det var faktiskt ganska mysigt. Den där daten uppe på avdelningen.

Att inte räcka till

Den här veckan har jag faktiskt känt att jag inte räcker till som mamma. Jag kan säga att det inte är någon rolig känsla. Barnen har ju varit hemma i en och en halv vecka. Och jag har bara inte orkat. Förvisso vet jag ju att mitt för låga hb-värde spelar allt för stor roll. Det är svårt att hitta på nåt när det käns som om man går runt i en dimma. När det enda fokus man har är att få ligga ner en stund. När man helst bara vill kräkas av trötthet. Så när man som mest skulle behöva ta med barnen ut och hitta på något, om så bara åka och handla eller gå till lekplatsen. Och jag bara inte ORKAR. Då blir det ju kris och panik här och alla bråkar med alla. Så blir jag ännu tröttare. Som lite grädde på moset vet jag ju att jag sitter på lösningen men ORKAR fortfarande inte. Den där o-orken är inte detsamma som bristen på lust- det finns helt enkelt ingen möjlighet att plocka fram krafterna. Till råga på allt har maken haft en ovanligt lång vecka med möte på annan ort, inventering och utbildning. Dessutom blir han jättstressad av att se hur jobbig det varit för mig.

Det känns rent ut sagt skitjobbigt att inte kunna ge barnen mer när det blir så här. Jag har ju inte "skaffat" tre barn för att lämna bort dem. Det är ju för att jag älskar dem innerligt och vill ha dem nära,nära. Jag vill ju dem kärlek, trygghet och positiv miljö. Kärleken har jag alltid , men jag kan säga att miljön har väl inte varit alltför kul de senaste dagarna.

Men idag då. Barnen är tillbaka på dagis där de får all den stimulans jag inte orkat ge dem. De får gå ut, de har mening och mål med dagen. Dessutom lämnade maken dem där vilket innebar att jag fick sova till halv elva! Halv elva liksom... Känner mig redan lite piggare. Sitter här i pyjamas och tänker inte byta förän det är dags att hämta mina älskade småfisar. Och orka vara närvarande för dem hela eftermiddagen :)

Lite uppför, lite nedför

Dagen började med en hygglig uppförsbacke. Sigge kom ner till frukosten, utan pumpnål. Bara att sätta ny samtidigt som Rassemasselingonfrasse skulle komma iväg till skolan. Samtidigt som Viggo springer runt och vrålar frukostbeställning. Mitt i allt detta ringer dagisfröken och berättar att hon är ensam på plats av ordinarie personal. Ev skulle hon få EN vikarie. Det säger ju sig självt att det inte är medicinskt säkert att skicka dig Sigge. Så älsklingsungarna får ytterligare några dagar med sin ömma moder.

Dessutom skulle jag till Sahlgrenska för en läkarundersökning som del i uppföljningen efter proppen. Gynundersökning. Att ha två små barn med och försöka förklara varför farbror doktorn gräver i mammas underliv. I think not. Så stackars urstressade pappan fick ta över boyzen under tiden. Sen fick ännu mera urstressade pappan komma hem ett par timmar senare för att vara med vildarna när jag gick ner till skolan för Rasmus utvecklingssamtal. Sen flängde urstressade pappan tillbaka till jobbet. Ungefär här var vi alla i upplösningstillstånd.

På detta sitter jag och slösurfar amv. Och ser att jobbet som jag så gärna vill ha, och skickade en ansökan till häromveckan har lagts ut. Igen. Det här var ju bara droppen. Att jag överhuvudtaget inte skulle få en chans att komma till intervju. Så jag ringde upp. Jagserattnilagtutannonsenigenvarfördåjagvill jukommapåintervju. Och får till svar: vad bra att du ringer, jag hade tänkt att kalla dig, kan du komma på fredag?

Plötsligt lite mera nedförsbacke.

Agility

Har idag varit på agilitykursen. Avslutning för den här gången, vilket är trist, men jag ser fram emot nästa kurs som börjar i mars. Vi har bara ett litet problem jag och Selma. Hon tycker att det är så fruktansvärt roligt, och är dessutom så himla snabb. Kurvorna tar hon i bredsladd stil. Hemskt roligt att se. Men jag hänger ju inte med!! Tanken är ju att jag ska ligga steget före så jag kan visa vägen. Men jag ligger alltid ett par längder efter och försöker vråla vilket som är nästa hinder. Men eftersom jag inte är nära nog att bokstavligt visa med handen, så rundar hon snyggt. På utsidan. Och har snart sprungit i ren glädje runt en hel bana utan att ha tagit ett endaste hinder. Men roligt har vi! Vem hade trott att jag skulle behöva fys-träning för att hänga med hunden. Jag har även blivit rekomenderad yoga och dansträning då kroppskontroll är viktigt i detta sammanhanget. Vet inte riktigt om min dedication ligger på den nivån...

Jag älskar...

...mina barn. Jag älskar mina barn. Tänkte köra på det mantrat ett tag till. Kan vara värt att påminna mig själv nu när jag och mina två små tillbringat hela denna veckan hemma. Vid det här laget är tvååringen och fyraåringen uttråkade och rastlösa, och mamman helt slut av att sitta i ett hörn och konstant upprepa mantrat.

I början av veckan turades de om att vara alldeles sjuka och febriga, och då kände jag mig så där härligt moderlig och kärleksfull när jag klappade på deras brännheta pannor. Sen kände jag mig lite mindre av den varan när de frisknade till och istället började klättra på väggarna. Och på varandra. Och på hunden. Och framförallt på mig. När man har två mer eller mindre gnälliga barn som hela tiden slåss om att vara den som sitter i knät, och man i processen får kontunierliga armbågar i pannan, knän i magtrakten etc, då kör man igång med mantrat.

Lagom tills dess att jag pustade ut och kände att det åter igen var dags för förskolan fick jag Samtalet från fröknarna. Barn hade kräkts på dagis. Alltså får mina ljuvliga änglar var hemma resten av veckan. Här tas inga som helst risker. Förvisso har jag ju alltid varit en tvättäkta kräkfobiker- men det har ju inte heller lättat då Sigge vid varenda kräksjuka har fått läggas in med dropp.

Som sagt. Jag älskar mina barn. Självklart.

Nöjd

Faktiskt hyffsat nöjd med mig själv. Till lunch idag åt vi (makens fantastiska hemmagjorda) lasagne. Fullständigt hopplöst att dosera. Det är ju ingen mening att väga eftersom man ändå inte har några kolhydrats mått att räkna på . Alltså gäller det att skjuta från höften. Så när barnet då landade på 8,4 känner jag mig som sagt ganska nöjd.

Sigges språk

Liten kille börjar bli stor. Det är så roligt, Sigge börjar verkligen få ett språk nu. Hur det än är, han närmar sig 2 1/2, så han är ju egentligen inte särskilt tidig. Men hans bröder var däremot båda jättesena med att prata. Framförallt Viggo som egentligen inte kom igång förän i våras nästan fyra år gammal. Då hade vi hunnit med ett helt gäng besök hos logopeden dessutom.

Så summa sumarum så är vi alla hemskt imponerade av Sigges språkutveckling. Men det intressanta är ju faktiskt att Sigge börjar koppla språket till hur han mår. Igår morse vaknade han och var jätteledsen. Vilket ju kan ha berott på precis vad som helst. Dålig dröm, blöt blöja? Men det första han sa var: ta socker mig. Alltså har han någonstans förstått kopplingen mellan sockret och inte känna sig bra. Sen vet jar ju naturligtvis inte hur länge det dröjer tills han kan göra skillnad på sockret och annat som kan framkalla inte-må-bra kännslor.

flyttat bloggen!

Jag har bestämt mig för att istället ha bloggen på www.minasotabarn.blogg.se

När livets ställs på ända.

Nu har det gått snart ett år sedan vårt liv ställdes på ända. I mars 2009 debuterade vår nio-månaders lilla Sigge i sin diabetes. Chock, kaos och förvirring. Men sakta men säkert började vi på att landa i en vardag där en helt ny inneboende fick ta en hemskt stor plats.



Sommaren kom och gick och vi började känna att vi faktiskt skulle klara av det här. Då insåg vi att treåriga Viggo inte mådde riktigt bra. Ett par inläggningar med sockerkurvor senare insåg vi att även Viggo hade fått diabetes. I oktober 2009 påbörjades hans insulinbehandling.



Under julhelgen bestämde jag mig för att kolla sockret på vår stora kille, Rasmus 7 år. Han var sig inte riktigt lik. Omgående insåg jag att han ligger för högt. Inte så högt att det ännu är frågan om diabetes, men definitivt för högt. Sen dess står även han under läkarkontroll för att se var det landar. Just nu kan vi inte göra annat än att hålla tummarna och be att han klarar sig från att utveckla diabetes.



I mångt och mycket kanske vår tillvaro ser ut som hos de flesta småbarns familjer. Diabetesen syns inte alltid utanpå, men det är en dygnet-runt verksamhet. Man kan aldrig ignorera sjukdomen. Det är en oerhört inrutat tillvaro med tidsscheman för blodsockermätningar mat och sömn. Det finns lite utrymme för spontana infall. I perioder får vi gå upp på nätterna för att kontrollera socker och ev åtgärda nivån med antingen insulin eller ngt att äta. Vi måste alltid ligga steget före i planeringen. Varje gång Sigge har ätit måste man ta flera olika saker i beaktande innan man doserar insulin. Hur mkt har han ätit, hur mkt har han rört sig. Har han en infektion i kroppen. Hur länge sov han i förmiddags?



Av de två är ju Sigge den som är mest ostabil i sockret. Han kan ju heller aldrig säga hur han mår eftersom han är så liten. Alla vet hur gnällig en liten unge kan vara. Vi kan aldrig utgå från att han bara är lite gnällig. Vi måste först kontrollera sockret. Är det normalt, ja då vet man att han helt enkelt vill bli buren en liten stund. Är det så att han börjar bli lite låg eller rent utav redan har en känning, då gäller det att snabbt höja sockret med hjälp av lite saft eller dextrosol eller saft. Därefter behöver han äta något så han håller sig. Det som i förlängningen kan ske om han blir för låg är risken för kramper eller medvetslöshet.



Jag vill absolut inte låta bitter. För jag är nämligen inte bitter. Men däremot vill jag ge en liten bild av hur det är att leva med små barn som har diabetes. Helt enkelt att ha barn som är lite sötare än andra :) Men vi har besatämt oss. Det är inte synd om oss eller framför allt inte våra barn, de kommer aldrig få tro att de är offer för sin sjukdom. Däremot är det något vi alla måste lära oss att leva med.