Jag älskar...

...mina barn. Jag älskar mina barn. Tänkte köra på det mantrat ett tag till. Kan vara värt att påminna mig själv nu när jag och mina två små tillbringat hela denna veckan hemma. Vid det här laget är tvååringen och fyraåringen uttråkade och rastlösa, och mamman helt slut av att sitta i ett hörn och konstant upprepa mantrat.

I början av veckan turades de om att vara alldeles sjuka och febriga, och då kände jag mig så där härligt moderlig och kärleksfull när jag klappade på deras brännheta pannor. Sen kände jag mig lite mindre av den varan när de frisknade till och istället började klättra på väggarna. Och på varandra. Och på hunden. Och framförallt på mig. När man har två mer eller mindre gnälliga barn som hela tiden slåss om att vara den som sitter i knät, och man i processen får kontunierliga armbågar i pannan, knän i magtrakten etc, då kör man igång med mantrat.

Lagom tills dess att jag pustade ut och kände att det åter igen var dags för förskolan fick jag Samtalet från fröknarna. Barn hade kräkts på dagis. Alltså får mina ljuvliga änglar var hemma resten av veckan. Här tas inga som helst risker. Förvisso har jag ju alltid varit en tvättäkta kräkfobiker- men det har ju inte heller lättat då Sigge vid varenda kräksjuka har fått läggas in med dropp.

Som sagt. Jag älskar mina barn. Självklart.