Vakthunden

Saken är den att jag alltid varit hemskt mörkrädd. Innan har jag lidit hemska kval när David varit borta över natt. Just för att jag inte kunnat sova. När jag väl somnat har jag i regel drömt mardrömmar. Helt sunt, jag vet. Men nu är ju situationen helt annorlunda. Nu har jag ju hund. En stor farlig vakthund som skyddar mig och resten av flocken. I denna vetskapen sover jag numer helt tryggt.

Men så igår kväll när jag precis lagt mig tillrätta hör jag något. Något odefinierbart. Selma hör det också. Varpå hon ställer sig vid trappan och stirrar ner i det mörka hål som utgör nedervåningen. Och morrar och morrar. Skäller till ibland för att sen morra mer. Vid det här laget är jag ju alldeles stel inombords. Och tänker att om jag kan avbryta henne och locka henne till mig så var det väl inget farligt där nere. Men när jag ropar på henne tittar hon snabbt på mig för att sen vända tillbaka och fortsätta morra. Vid det här laget kände jag mig nästan kräkfärdig. Till slut insåg jag ju att jag måste ju gå ner. Jag tog på mig morgonrocken. Om det nu skulle vara någon där nere hade jag ingen lust att möta en inkräktare i bara pyjamas...

Jag bestämde mig att se lite stursk ut och verka som att det här är väl ingenting. När jag går ner, då först vågar Selma gå ner. Hon smiter precis bakom mig för att nedanför trappan krypa ihop och titta sig omkring. Sen smög hon fram till fönstret och kikade ut. Jag kunde snabbt konstatera att allt var både tyst och tomt. Efter att tänt några lampor kunde vi sen gå upp, både jag och den farliga vakthunden. Vilken tur att jag har henne...