Inte alltid det krävs så mycket

David gick ner till skolan med de stora grabbarna för Rassemannens julfest. Sen de gick har jag och Sigge hängt lite, pusslat en stund och snackat om livet i största allmänhet. Nu ligger vi nedknölade under hans täcke i soffan och ser på Tåget Thomas. Och vi har det så himla mysigt. Han är så otroligt härlig och charmig. Med glimten i ögat och en räv bakom örat får han mig att skratta gång på gång. Han är en fullkomlig välsignelse i mitt liv.