Date på avdelning 324

Igår var det dags för veckoavlösningn från fina Tessan. Jag och David hade bestämt att åka till Liseberg och strosa bland julsaker för att sen äta nån riktigt god middag. Njuta av tillvaron och varandra. En välbehövlig date helt enkelt.

När jag precis pimpat mig. Klivit ur myskläderna. Sminkat mig. T.o.m. fönat håret. David står i duschen när jag går upp för att hämta något. När jag kommer upp för trappan hör jag Sigges pump larma. Vilket den ju gör emellanåt av oilka skäl. Sen ser jag hur Sigge tagit isär pumpen. I en handen har han själva pumpen , i andra har han insulinampullen- som ju fortfande är kopplad till honom. Genom att kolla hur mycket insulin det är kvar inser vi att ungen lyckats trycka i sig ca 15 enheter- vilket är en hel dygnsdos för vår lille kille. Ganska omgående inser vi att det är stora mängder saft och ambulansen som gäller.

Egentligen kom ambulansen ganska fort, men det kändes som en hel evighet. Hela vägen in satt Sigge och kunde inte fatta sin smala lycka. Åka "bamsen". En stor påse med kakor som han fick äta hur mkt han ville. Världens balja med saft. Som tur var hade vi inte ätit middag så dels var ju magen tom och dels var han ju hungrig. Så det blev mååånga kakor. Klart att han trots allt mådde ganska bra den där resan. Men så mitt i sammanhanget- ambulanskilen tittade på honom och sa att "han får nog åka hem om en liten stund." Han hade ju verkligen ingen aning om vad som kan ske med en stor insulindos... Inte orkade jag förklara för honom heller. I efterhand ångrar jag lite grann att jag inte tog mig orken att förklara att det här inte bara handlade om nojigt moderskap. Men visst Sigge var ju ganska pigg ändå, men det hade ju kunnat bli väldigt annorlunda väldigt fort.

När vi kom in fanns dr Frida var på plats för att ta emot oss. Sigge fick nål med en gång och när droppet väl var satt fick vi ganska omgående komma upp till avdelningen. Skönt i sammanhanget att välkomnas av idel igenkännanden leenden. Sen berättade sköterskan att dr Gun hade bakjour och hade tydligen hört av sig ett par gånger för att kolla läget. Så väldigt väldigt skönt att känna att det finns folk som verkligen bryr sig om min lilla kille. Det kan ju inte bli tryggare händer än så. Efter att det gått ca 4 timmar låg han så stabilt att vi kunde koppla på pumpen igen, men han fick ändå behålla droppet under hela natten.

Imorse kom fantastiska Gun för att skriva ut oss. Bara en sån sak. Att hon kommer innan hon började ronda så att vi inte skulle behöva vänta hela förmiddagen. Vi kom överrens om att vi ska höras imorgon em för att prata om hur vi ska göra framöver. Det här är ju livsfarligt. Sigge kommer ju att göra det igen. Och det finns ingen som helst möjlighet att hålla ett faktiskt öga på honom varenda litet ögonblick. Ev kan vi få en annan pump med fjärrkontroll. Då kanske man kan låsa väskan på något vis. Vi får se...

David var iväg och köpte hamburgare som vi åt sittandes inne på rummet uppe på avdelning 324. Det enda som lyste upp rummet var adventsstaken i fönstret och "Så mycket bättre" stod på i bakgrunden. Sigge satt emellan oss och musade på sin mat. Lugnet lägrade sig liksom efter en väldigt orolig eftermiddag. Så det var faktiskt ganska mysigt. Den där daten uppe på avdelningen.