Att inte räcka till

Den här veckan har jag faktiskt känt att jag inte räcker till som mamma. Jag kan säga att det inte är någon rolig känsla. Barnen har ju varit hemma i en och en halv vecka. Och jag har bara inte orkat. Förvisso vet jag ju att mitt för låga hb-värde spelar allt för stor roll. Det är svårt att hitta på nåt när det käns som om man går runt i en dimma. När det enda fokus man har är att få ligga ner en stund. När man helst bara vill kräkas av trötthet. Så när man som mest skulle behöva ta med barnen ut och hitta på något, om så bara åka och handla eller gå till lekplatsen. Och jag bara inte ORKAR. Då blir det ju kris och panik här och alla bråkar med alla. Så blir jag ännu tröttare. Som lite grädde på moset vet jag ju att jag sitter på lösningen men ORKAR fortfarande inte. Den där o-orken är inte detsamma som bristen på lust- det finns helt enkelt ingen möjlighet att plocka fram krafterna. Till råga på allt har maken haft en ovanligt lång vecka med möte på annan ort, inventering och utbildning. Dessutom blir han jättstressad av att se hur jobbig det varit för mig.

Det känns rent ut sagt skitjobbigt att inte kunna ge barnen mer när det blir så här. Jag har ju inte "skaffat" tre barn för att lämna bort dem. Det är ju för att jag älskar dem innerligt och vill ha dem nära,nära. Jag vill ju dem kärlek, trygghet och positiv miljö. Kärleken har jag alltid , men jag kan säga att miljön har väl inte varit alltför kul de senaste dagarna.

Men idag då. Barnen är tillbaka på dagis där de får all den stimulans jag inte orkat ge dem. De får gå ut, de har mening och mål med dagen. Dessutom lämnade maken dem där vilket innebar att jag fick sova till halv elva! Halv elva liksom... Känner mig redan lite piggare. Sitter här i pyjamas och tänker inte byta förän det är dags att hämta mina älskade småfisar. Och orka vara närvarande för dem hela eftermiddagen :)