Bokslut

Nyår imorgon. I vanlig ordning framkallar det hemskt mycket känslor blandat med ett visst mått av sentimalitet. Lite bokslut över det som varit. Alltså lär det behövas viss soppy-varning inför detta inlägget...

Till viss del har ju detta året varit rejält jobbigt. Tror att det var under det här året som jag på allvar tog ställning till att mina barn drabbats av kronisk sjukdom. Det var i år som jag mötte mina rädslor och verkligen ställdes inför faktum. Förra året, året då pojkarna debuterade, handlade i så hög grad om att överleva. Under så lång tid kämpade jag så tappert att vara positiv. Mötte alla människor som sa- Vad duktiga ni är, tur att det finns så bra hjälpmedel idag.

Undrade om de hade någon som helst aning. Undrade vad alternativet var till att "vara så duktig". Säga upp sig? Be att få en annan familj?

Så plötsligt kom det en dag då jag inte längre orkade vara duktig. Orkade inte tänka positivt. Kände mig totalt överväldigad av allt det innebär att leva med små barn som har diabetes. Mina små barn. Kände att jag misslyckades kapitalt när jag inte längre kunde vara så förbaskat positiv.

Det var då jag la mig på soffan, ringde till David och sa att nu får du komma hem. Jag orkar inte mer. Jag har alltid vetat hur bra David är. Nu bevisade han det igen.

Men samtidigt. Jag har fått tillbringa ytterligare ett år med min man och mina fantastiskt ungar. Jag har omgivits av familj och vänner som verkligen funnits där för mig när jag tyckte livet var jobbigt. Kan man annat än att se fram emot nästa år med tillförsikt?