Tvåårsdagen närmar sig med stormsteg. Knappa två veckor. Konstigt, det är ju bara en dag. Bland alla andra dagar. Ändå rör det upp så mycket känslor. Det är nästan med lite nervositet jag närmar mig just denna dagen. Dagen då precis allt ändrade sig. Det är klart att det finns många "värre" sjukdomar. Kan man ens göra en sån jämförelse? Är den enes sorg större än någon annans? Men det var ju dagen då min lilla bebis fick en kronisk sjukdom. Som i mångt och mycket komer att styra honom resten av hans liv. Dagen då han slutade vara som alla andra. Vilket han ju faktiskt är. Men ändå inte.
Men mitt i allt är det ju inte bara av ondo. Det är det aldrig. Jag har fått lära känns så fina fina människor. Jag har stött på så många människor som verkligen bryr sig. Helt utan vinning. Jag har börjat blogga. Vilket jag kanske alltid velat, men äntligen fick jag en anledning. Även detta ger mig massor positivt i retur.
Vi har träffat så mkt fantastisk sjukvårdspersonal. Häromdagen på mottagninen sprang jag på Iris. När Sigge låg inlagd var hon läkare på just avd 324. Gun fanns ju där för att se efter diabetesen. Men Iris gjorde allt annat. Tog hand om Sigges öroninflammation han hade just då. Hon såg efter hans astma som han hade just då . Och när kräksjukan bröt ut fanns hon där. Varje dag tittade hon in. När Sigge bara kräktes och kräktes. När David låg inne på lilla toletten och kräktes samtidigt. När rummet plötsligt fylldes av IVA personal efttersom Sigge var så låg av alla kräkningar och vi inte fick upp honom. Han behövde ett snabbt sockerdropp, men det gick inte att sticka honom. Jag kände hur t.o.m sköterskorna kände ett visst mått av panik.Hela tiden stod hon där och höll om mig. Vilka människor det finns! Därför var det så roligt att springa på henne igår. Och visa på vår glada grabb som snart blir tre. När Iris träffade honom sist var han en väldigt sjuk nio månaders liten kille som inte ens hade börjat krypa.
Häromdagen nämnde jag om min oro för Maria. Som ju också är mamma till en liten diabetiker. Hon tog ett raskt beslut att vi just denna dagen ska hem till dem. Äta middag i fina vänners sällskap. Vänner som vet precis hur det är att leva med ett litet barn som har diabetes.
Man måste ju få lov att sörja. Men inte låta sorgen ta över. Helt enkelt bryta ihop en stund och sedan gå vidare.
Hej!
SvaraRaderaHittade din blogg nu idag och måste bara säga att jag blir glad av att läsa den! Inte glad för att dina gossar har diabetes utan glad för att du (precis som jag) låter livet gå vidare. Bryta ihop och gå vidare, som sagt.
/T, mamma till 7-åring med diabetes sedan 6 år.