Såg en film igårkväll som verkligen berörde mig. Patrik 1,5. Det var så många aspekter av den som jag kände tala till mig. Till största delen, detta att det helt enkelt inte alltid blir som man tänkt sig. Men det kan bli så väldigt bra ändå! Även om det kan ta tid innan man kan släppa sin tanke och dröm hur man egentligen hade tänkt sig det hela. Att söka sig till alternativa vägar för att ändå skapa sig den tillvaro man faktiskt vill ha, istället för att bli bitter.
Sen så gillade jag hur den vidrörde knasigheter i tillvaron-som detta med fördomar- utan att filmen för den skull hängav sig åt det. Mer ett konstaterande att de finns där. Det handlar inte om att föringa- men det handlar om att livet är mer än knasigheter. Nu menar jag självfallet INTE att man ska acceptera fördomar utan att bekämpa dem. Det handlade mer om att filmen talade till mig om mitt eget liv. Byt ut ordet fördom mot ordet diabetes. Att acceptera att det finns där för det är en del av (vårt) livet, men livet är så mycket mer. Nu låt jag väl lite svammlig, men jag satt här igårkväll med tårana sprutande och verkligen kände hur mycket jag älskade min familj.
Litegranna appropå detta. Satt här häromkvällen med Rasmus i tv-soffan. Vi tittade båda lite slött på tv:n. Jag sökte lite kontakt så jag frågade honom om han är kär i någon tjej i skolan. Utan att vrida på huvudet svarade han nej. Då fick jag plötsligt en insikt. Tänk vad lätt att man sätter reglerna för barn redan från början. Är du kär i en TJEJ. Då sätter jag standarden och visar vad han tror att jag förväntar mig. Så lite casual var nästa fråga.- nähä, men är du kär i någon kille då? Då vände han på huvudet och tittade på mig rätt länge innan han svarade- varför frågar du det? Utan att göra stor sak av det hela kunde jag svara att så kan det ju också vara och det är i så fall inte det minsta konstigt.
Jag grät floder när jag såg den... Tycker att den är jättefin!
SvaraRadera