Bläkräk

Det finns ju något tjusigt ord för detta att vara tvättäkta kräkfobiker, men jag minns det faktiskt inte just nu. Inte alltid det behövs en titel för det man känner. Urk, hur som helst. Tyvärr har jag insett att denna kräkrädsla tyvärr styr mig i mitt liv den här tiden på året i alltför hög grad. Jag letar konstant tecken hos man och barn och blir nästintill panikslagen om någon inte äter som de borde.

Men så rätt var det är inträffar det ju i vilket fall. I natt vid två vaknade vi av att Sigge kräktes ner sängen. Och just med Sigge är det ju extra jobbigt. Varenda kräkomgång han har haft sen debuten har slutat med ambulansfärd och inläggning med glukosdropp. Jag känner mig som en fullkomlig skurk och verdärdig morsa när jag inte klarar av att ta hand om mitt kräkande förtvivlade barn. På avstånd står jag med uppmuntande ord och sen lägger jag en kudde över huvudet. På mig alltså, för att slippa höra. Undrar om det finns terapi att få för detta... Hursomhelst kopplade vi av pumpen efter några kräkningar (nåja, David gjorde, jag var ju en bit ifrån) och idag har barnet vaknat lite högt, fick pumpen och har sedan legat runt 15. Helt underbart fantastiskt skönt. Trist att han ska ligga lite högt, men vi har faktiskt inte vågat ta ner honom. Känns som en fullkomlig seger.

Jag vet inte om vi i vår familj är ovanligt mottagliga för vedervärdigheterna, för varje gång denna oinbjudna gäst kliver innanför dörrarna drabbas hela familjen. Jag och David är ju helt ense om att han står på tur eftersom han var rätt fysisk med barnets kräkningar. Så här idag har vi skojat om detta. Vad skulle David äta till frukost idag. Vilket är minst äckligt att kräka upp igen...