Kul nästan jämnt

Livet är kul nästan jämnt som någon brukar säga. Hela tiden händer det något trots att det egentligen aldrig händer något. Det har verkligen varit en jättekonstig period här det sista. Sigge har varit genomförkyld i tre dryga veckor. Min mormor tog sig igenom jordens trauma och överraskade oss alla. Jag hade ett litet lagom sammanbrott över tillvaron. David blev sjuk. Jag är sjuk. Lite febrig och dan så där. Mitt i allt ramlade vi över en studsmatta som nu står parkerad i trädgården. FANTASTISK sak. Grabbarna kan inte hoppa sig mätta. Men vilka nya utmaningar det ger för Sigges del. Sockret trillar ner till nya rekordlåga nivåer och det har varit en riktig kamp att få upp honom till mer hälsosamma värden. Man kan ju inte begränsa honom heller. "Nej, nu har du fått tillräckligt med fysisk aktivitet, gå sätt dig vid tv:n istället..." I think not. Det här har ju även gett effekt på nätterna så allt är lite ställt på ända just nu och vi behöver tänka om helt och hållet.

Till någonting helt annat. En liten tidningsartikel som de flesta skummar förbi. Säger många inget särskilt. För mig kändes det som en fullständig katastrof. Fas tre studien av Diamyd har visat att vaccinet är verkningslöst. Sigge är ju redan bortom räddning, han har ingen egenproduktion kvar av insulin. Men Viggo som ju har så mycket kvar. Han som fortfarande bara har en långtidsverkande spruta. Tänk om han hade kunnat få leva så, vilken skillnad. Och tänk om Rasse visar sig ha antikropparna. Vad hade vi inte gett då för att han skulle kunna "räddas". Det här ju inte heller något som påverkar bara vår familj. Jag läste om hur många år, och många miljoner som lagts ner i den här studien. Tänk vad många som nu känner besvikelse, och det handlar ju inte bara om pengar.

Nåja, som sagt, forskningen fortsätter trots allt att gå framåt hela tiden. Vem vet vad verkligheten har att erbjuda grabbarna i vuxen ålder...?!

Nedräknigen har iaf börjat på allvar. Tre veckor och fem dagar. Funkar bra som mantra vid behov. Mallis Mallis Mallis.