Dagislämning

En vanlig dagislämning en helt vanlig dag.På något underligt vänster känner jag mig lite splittrad i över vilket barn jag ska tänka på rent diabetesmässigt just nu. Vanan är ju att Sigge tar all fokus och Viggo liksom bara hänger med på sitt hörn. Men de senaste dagarna har ju Viggos socker tagit väldigt stor plats och Sigge bara hängt med .Som tur är har Sigge legat bra så jag inte behövt fundera särskilt på det. Jag behöver lära mig att tänka åt två håll samtidigt helt enkelt :)

Men så idag när vi kom tillbaka till dagis fick jag ju koppla på Sigge-tänket igen. Jag fick liksom samla tankarna innan jag kunde berätta att jodå, Sigge hade dragit nålen på morgonen och därför legat högt vid frukosten. Vi åt sen frukost hemma, så först vid tio är det dags att ta socker igen (eller sockra som vi säger hos oss). Det är svårt att kompensera höga värden på just morgonen, då reagerar han mer oförutsägbart än vid andra tiden på dygnet. Så det är klart att det ställer högre krav på fröken att vara uppmärksam. Sen pratar vi om dagens aktiviteter. Ska de vara ute är Sigge så enormt aktiv att det brukar krävas ett extra litet mellanmål för att sockret inte ska dimpa i backen. Ibland kan vi prata om lunchen om det serveras nåt ovanligt som de inte har riktig koll på. Häromdagen skulle de t.ex få bulgur serverat för första gången, så då fick vi diskutera den doseringen.

Efter denna standarad genomgång är det dags för stora pussokram kalaset. När jag sen hämtar får jag ju en omvänd överlämning. Och det är ju viktigt att få det med sig så man vet vad man står inför under eftermiddagen.

Vad det gäller Viggo så har ju dagis aldrig behövt göra något. Det finns naturligtvis en sockermätare på plats, men den har de aldrig behövt använda. Så länge han följer sina rutiner och äter när han ska så har han ju mått bra. Det har ju inte minst hans hba1c på 4,7 visat. De senaste dagarna har ju visat att det håller på att bli ändring på detta. Undrar om det är dags för pump när vi kommer tillbaka efter sommaren?

Hursomhelst, mina ungar har ju faktiskt fått en enorm fördel av sin diabetes. De har ju en fröken som är där enkom för deras skull. Om det så gäller mat, påklädning, toabesök eller diabetes finns hon där hela tiden. Hur många barn har chansen att ha en vuxen så närvarande under sin förskoleperiod? Vilken trygghet det är för dem. Dessutom har grabbarna en superfin relation med henne. Så det finns verkligen inget ont som inte för något gott med sig!