Faktum är nog att jag överlag har väldigt goda erfarenheter av svensk sjukvård. Klart man möter en och en annan ..., men överlag. Inte minst nyårsafton 2006 när jag kom in till akuten lite tungandad och ont i bröstet. Inte är lungemboli (propp) nåt man tänker på hos en 22 (ehhh...30 nåt) åring. Men man tog mig på allvar och hittade proppen. För övrigt den ensammaste nyårsafton ever. Låg nyinskriven på avdelningen och lyssnade på raketer jag inte kunde se. Bredvid mig låg en tant på 100+ och snarkade. Dessutom låg hon och smågrälade på någon i sömnen. Det var helt förfärligt.
Så i augusti blev jag återigen tagen på allvar. När jag kom in med lite ont i benet sådär- skickades jag direkt till röntgen utan att ens behöva passera Go! En propp till. Eller djup ven trombos som de så gärna kallar den.
Vis och lite skrämd av erfarenheten valde jag därför att åka in i dag när jag åter igen kände mig lite tungandad. Förvisso står jag fortfarande på waran, men under den där kräksjukan åt jag ju inga. Klart jag vet att det kan vara ett vanligt virus. Men jag har gått några dagar och kunde inte släppa oron. Högprioterade som jag var, tillbringades trots allt större delen av dagen på Sahlgrenskas akut. Doktorn konstaterade att det inte verkade gå någon omedelbar nöd på mig. Gav mig en extra spruta blodförtunnande och bad mig att återkomma i morgon bitti för röntgen. Känns så himla bra att inte bara bli avvisad med en klapp på huvudet. Han tar min oro på allvar, och säkerställer att det inte finns något att oroa sig för. Sen är det ju en annan femma att jag blir tvungen att tillbringa hela förmiddagen på akuten även imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar