Lång vecka

Förra veckan var en lång och jobbig vecka. Mådde inget vidare alls. Inte blev det bättre av två heldagar på akuten heller. Torsdagen var värst. Började med ultraljud på benet, som blev till lungröntgen, som blev en datortomografi på lungorna. I slutändan hittades ingenting som inte skulle vara där, annat än "propp-rester" i benet. Men jag hade för höga värden på d-dimer som är en propp indikator, så jag ska åter kontakta medicinmottagningen. Plus att jag inte ska sluta nu mer waranet som det var tänkt, utan får äta några månader till för att vara på den säkra sidan.

Dessutom har det varit en skitvecka sockermässigt för Sigge. Av någon anledning är han just nu extremt insulinkänslig. Vi förstår verkligen ingenting. Det känns som om han konstant legat på socker mellan 2-3 och det har varit hemskt besvärligt att få upp honom. Äntligen trillade poletten ner att vi måste göra något istället för att bara hålla på att fånga upp honom. Så i tre dagar tid har pumpen nu stått på minus 50%, och äntligen funkar det. Jag blir inte klok på den här sjukdomen. Något sådant här har vi inte varit med om förutom efter kräksjukor förstås. Nu har han dessutom en förkylning i antågande och då borde han ju istället ligga högt...?! Jag har faktiskt precis försökt få tag på mottagningen, inte för att de behöver göra något, utan bara för att jag är nyfiken på om de han någon förklaring till varför.

Däremot har han ju fått ett par rekyler eftersom han legat så lågt. Och aldrig förut har det varit så tydligt hur fruktanskvärt dåligt han mår av de höga värdena. Han bara skriker i ilska och frustration. De går nästan inte att få kontakt med honom för att han är så arg. Ska man göra något med honom måste man bokstavligt hålla fast en vrålande liten gosse som är illröd i ansiktet och svetten rinner. I går kväll somnade han fortfarandes hulkandes och blöta hårtestar klistrade i ansiktet. Och så vaknade han på 2,3. Det går inte att göra rätt just nu känns det som.

Borde det inte vara lättare nu när vi närmar oss två-årsdagen av debuten?

Mycket gnäll och elände. Men allt har inte varit dåligt. Vi har faktiskt haft en ganska bra helg trots allt! En höjdpunkt var att få träffa Maximilian och hans familj. Maxilian debuterade för ca ett halvår sedan(www.annorlundavardag.se). Det finns inget ont som inte för något gott med sig, tänk vad många fina männsiskor som vi lärt känna längs vägen! Det är ju alltid lika skönt att få träffa andra familjer som lever i samma situation.

Ny vecka, nya tag. Solen skiner och det är markant mycket ljusare på morgonen. Då kan det trots allt inte kännas annat än bra!