Det känns mycket bättre igen med förskolan. När jag lämnade fredagmorgon hade vi ett långt samtal. Jag måste tro på att allvaret verkligen (äntligen) gått fram. Det tycks endast vara en person som inte tagit socker innan första mellanmålet. Jag tror faktistk aldrig det kommer ske igen. Men jag kommer trots allt bli mer noggrann med att kolla i boken varenda dag att det verkligen står uppskrivet.
Vi kom fram till att vi i vilket fall ska ha ett möte för att återigen gå igenom dagliga rutiner etc. Hellre en gång för mycket...
När jag åkte därifrån fick jag tag på rektorn per telefon. Jag berättade vad som hänt. Men jag sa också till henne att jag egentligen inte vill att hon ska göra något i nuläget. Jag anser inte att hon kan säga annat än det jag redan har sagt. Men jag vill att hon ska veta, och att det ska finnas dokumenterat. Skulle något liknande hända igen så måste ju något drastiskt ske. Hon återkom flera gånger till hur förvånad hon var. Me too...
Skriver ni i bok eller är det så att "mätapparaten" kommer ihåg? Eller man kanske gör båda? Jag har liksom dunkla minnen av att mätaren kom ihåg värdet vid en viss mätning. Och att sköterskan skrev ut den vid uppföljning... Anledningen att jag minns det är att jag - som barn ju gör - "höll sällskap" när min bästa kompis skulle mäta vid lunchen och inte talade om vem av oss som hade diabetes för de andra (märkligt, men förmodligen var det känsligt för henne fast jag minns inte det). Så vi tog bådas. Och jag har ett rätt tydligt minne av när detta kom fram vid en uppföljning på sjukhuset. Att man inte "fick göra" så... och att A fått förklara vad i hela friden som fick kurvan att tokhoppa (varannnan tillhörde ju en frisk unge under skoltid). Men det kan ju vara ett konstigt minne, det är så länge sen
SvaraRaderaBra att de verkar se allvaret nu!
Som vi för höra hela tiden "det finns ju så mkt bra hjälpmedel nu för tiden" :)Men faktum är att det har skett oerhörda förändringar på bara 10-20 år. Vartenda värde lagras i pumpen, sen får vi domen hos läkaren när det laddas ner och blir en mer eller mindre tjusig kurva på datorn.
SvaraRaderaVilken god vän du var som ställde upp så!
Tja... hjälpmedel gör det väl enklare än det var men förändrar ju inte faktum liksom. Man måste fortfarande ha blod för att se vart man ligger, men måste fortfarande lägga till insulin och det blir fortfarande kris när det blir fel. Den nöten lär vi inte knäcka lika lite som en lam går bara för att det finns fina rullstolar.
SvaraRaderaMen om pumpen är den som mäter kan han inte mäta ihop med en snäll kompis eller hur? Vilket väl på det stora hela är en bra grej... för det blev ju en rätt märklig dom med för många mätningar och knepiga värden. För övrigt visste till och med jag som barn att det var socker (vi skilde på snabbt socker och vanligt - snabbt borde vara druvsocker antar jag) som gällde vid väldigt lågt värde. Sedan hade skolsköterskan något som vi kallade "sockerspruta" - jag har klurat på senare vad det kan ha varit? Låter det bekant på något sätt? Det var för riktig kris i alla fall. Skolsköterskan hade tex den och en extra av mitt adrenalin (jag var ett allergiskt barn...) i ett skåp för akuta behov. Nu är vi verkligen inne på barnets luddiga minnen... jag tror inte jag tänkt en minut på de minnena förrän din blogg plötsligt återupplivade dem ur 20-25 års dunkel.