Samlade

Klockan är ungefär 17.30 och hela familjen är äntligen samlad igen. Sigge står i duschen och tjuter av skratt, nån är där och busar med honom. Älskade fina ungar som så tydligt saknar varandra när de är isär.

Jag sitter här i stolen och har hällt upp ett glas rött. Vi skojar lite om hur mycket David ska våga dricka innan han börjar kräkas. Galghumorn är på topp i vanlig ordning. David mår bra som det är just nu, men han blev nedkräkt ett par gånger igår så frågan är hur länge det varar...

Jag känner mig så lättad. Det här är det enda viktiga, att ha familjen samlad. Samtidigt finns det en orolig skärva någonstans inne i lättnaden. En skärva som påminner hur skört allting kan vara De här episoderna med kräkningar och ambulans skakar alltid om. Samtidigt vet jag ju att även om det känns nog så dramatiskt när man är uppe i det, är det inte en fråga om liv eller död i egentlig mening. De finns de som genomgår enormt mycket värre saker med sina barn.

Men nu så tar även vi lite fredag. Tacksamma för varandra och friska barn. Tacksamma för att På Spåret är så lagom att slumra till.

Och tack till varm omtanke som skickas vis blogg, sms och fejan. Det är enormt skönt att veta att man inte är ensam när det blir lite tyngre en vanlig torsdags kväll.

Skitsjukdom

Jag har vattnat blommorna och tömt diskmaskinen. Plockat lite med tvätten. Kanske inte vad jag brukar pyssla med kring midnatt, men just nu väntar jag på att höra ifrån David att de landat på avdelningen och kommit till ro inför natten.

Går in till Viggo för att sockra och klappa om. Självklart ligger han på 15. Jävla förbannade skitsjukdom. Viggo vaknar till så jag säger att han kan få ligga i pappas säng. Detta ger ett samtal om var pappa och Sigge är. Viggo konstaterar att det inte är roligt att vara sjuk. Men att han i alla fall inte är det.

Nåt rätt har vi gjort det i alla fall. Viggo anser inte att han är sjuk. Och det gör mig innerligt glad.

Men ändå. Jävla skitsjukdom.

Byta plats

Ibland är livet så argt och orättvist. Jag jobbar stenhårt på att inte bli bitter över diabetesen. Det är ju som det är liksom. Varken jag, David eller pojkarna mår bra om vi är arga och bittra över en situation som vi inte kan styra över

Men ibland. Ibland vill jag bara skrika ut min ilska och frustration. Och sorg. Kanske mer än nåt annat är det sorg. Över en vanlig usel kräksjuka som skickar Sigge till sjukhuset i ambulans. Nu när han pga en vanlig kräksjuka får sätta nålar och dropp. Utsättas för situationer som för många barn kan kännas lite traumatisk. Men för Sigge är det bara ytterligare än vanlig kräksjuka.

Så nu sitter jag här. Plötsligt i min ensamhet. Jag ska ta och göra en ny kopp te. Den andra hann bli kall när Sigge inte slutade kräkas, eller sjunka i socker.

Lilla älskade unge, vad jag önskar att jag kunde byta plats.

Kommer han kräkas?

Han åt middag som vanligt. Låg förstås på två i socker innan, men det är ju inget ovanligt.

Vid kvällsmaten låg han på två igen. Dextro och så ville han sitta i mitt knä. Ville inte ha kvällsmat. Gick på toa och säger efteråt med ynklig röst att det gör fortfarande ont i magen.

Vis av erfarenhet ställer vi ner pumpen och inleder stora väntan. Han slocknade omedelbart när han hamnade i sängen. Rosa spannen på plats bredvid. Hur kan något så otäckt som en kräkspann vara rosa?!

Täta sockertagningar visar att han ligger kvar och surrar runt två. Trots att det nu är två timmar sen vi ställde ned den med 90%. Mer dextro och snart ett nytt stick. Nu senast 1,7 men nu fick han i sig saft i alla fall. Borde det inte vända nu? Nån gång måste ju sockret stiga. Kommer han plötsligt kräkas upp saften han fick i sig?

Lyckades precis somna en stund framför tv:n. Tänker att det är lika bra om det skulle bli ambulans färd i natt.

Plötsligt kommer David med pumpen i handen. Mitt i allt har Sigge kliat av sig nålen. Toppen. Vi måste sätta ny nål också. Förvisso skulle man ju kunna tycka att det är lika så gott att han inte får nåt insulin. Men då kommer snart insulinbrist och ketoner knackandes på dörren. Då blir det farligt på riktigt.

Toppen, verkligen.

En annan sorts hjälte.

Vi pratar ofta om våra barn med diabetes. Hur fantastiska de är. Hur mycket de klarar av och står ut med. Men syskonen då? Detta att alltid, i alla lägen, stå ett steg bakom. Vänta på sin tur. Vänta på att alla mer eller mindre akuta behov är lösta.

Särskilt tydligt blir det när man har en fantastisk, ansvarstagande storebror. En som dessutom har två mindre bröder med diabetes. Allt Rasmus gör påverkas av hänsyn till diabetesen. Jag skulle kunna räkna upp mängder av tillfällen då mitt hjärta blöder för även hans skull mitt i allt. Som den gången då han frågade om han verkligen fick ta en till kaka. Han var ju inte låg. Lilla hjärtat. Man måste inte ha diabetes för att få ta en kaka. Vad är det för omvända signaler vi skickar?

Aldrig någonsin klagar han. Eller protesterar. Eller säger - men, jag då? Vi försöker se honom, höra honom. Men jag förstår också att han ibland försvinner i behandlingen.

Så för att visa honom hur fin han är, valde vi att uppfylla en dröm. Att få åka till Paris. Så här är vi nu. Vi myser, pratar och promenerar. När andan faller på fikar vi. Och äter glass. Och godis som vi har (i mängder). Utan att kolla klockan eller fundera på vad någon annan behöver i form av mat eller socker.

Vi har det med andra ord härligt. Men visst tänker vi på dem där hemma. Inte minst Rasmus som flera gånger ringt hem för att berätta nåt alldeles särskilt för Viggo. Kärlek <3

Sockrad skidåkning

Det är snöigt, iskallt och alldeles alldeles underbart. Vi åker skidor, dricker varm choklad med vispad grädde och bara njuter. När vi gjort det några gånger om, lämnar vi barnen på rummet framför Playstation, går ner och sätter oss i baren och njuter av ett glas vin framför öppna elden.

Det blir helt enkelt inte bättre än så här. Alla är trötta nöjda och härligt avslappnade.

Mitt i allt är det bara den lilla detaljen med det hopplösa blodsockret. Det går inte att få till det. På dagarna växlar grabbarna mellan att ligga tokhögt av adrenalinkickarna, till att toksjunka lika fort. Vi försöker så gott vi kan hänga med i svängarna utan att korrigera allt för mycket eftersom vi inte kan förutse hur det blir nästa ögonblick.

Vi får bara acceptera att vi gör så gott vi kan, även om det inte blir helt bra sockermässigt. Det är ju bara en vecka...

För övrigt var första natten riktigt spännande. Pumparna var nedställda, trots det behövde Sigge banan klockan 22, 00 och 03. Annars brukar vi försöka att bara jobba med dextro och basal-ändringar på nätterna, men det räckte inte, med råge.

Helt klart en utmaning för mamman att släppa iväg fyra-åringen i skidskolan... Men det funkar jättebra! Jag (eller David) har pejling på var de är, när halva lektionen har gått grabbar vi tag i ungen vid liften och testar. Skidläraren är förstås utrustad med lågmedicin för säkerhets skull.

Så kära nån, hela tiden får vi både utmanas och utvecklas. Både små som stora.

Sälen med en twist

Sälen, säger jag bara! Sälen! Imorgon är det äntligen dags igen!

Ett problem har jag dock. Jag är ju så fruktansvärt rädd för kräk-sjuka. En riktigt emetofob är jag, och har alltid varit. Jag märker ju att min rädsla är helt oresonlig. Men så här var det redan innan jag fick barn med diabetes. I alla år har jag försökt intala mig att det är inte kul, men det ÄR inte farligt. Det har ju inte direkt blivit lättare med tanke på att Sigge fått åka ambulans minst en gång varje vinter pga det här. Så helst av allt skulle jag vilja låsa in mig och familjen så att vi inte ska utsättas för livets alla risker.

Mardrömmen är definitivt att någon ska bli sjuk nånstans på en fjälltopp långt ifrån ...allt. Men så försöker jag tänka logiskt. Tänka på att det finns läkare även på fjälltopparna. Att det i värsta fall finns ambulanshelikopter. Ja, det låter drastiskt men så här är det att vara fobisk och lagom manisk.

Men viktigaste av allt, jag VÄGRAR att låta detta stoppa mig från att göra det jag vill. Alltså åker vi år efter år. Och njuter förstås. Trots konstant oro. Trots nära-döden känslor om nån yppar det minsta om ont i magen.

Nu hjälper det inte att både Viggo och Sigge kräktes sista morgonen förra året. Men vi är helt hundra på att det var en följd av svält-ketoner. Båda hade över tre i ketoner men bra blodsocker. De hade helt enkelt gjort av med mer energi än vad de fick i sig. Så i år ska vi trycka i dem än mer kolhydrater med tillhörande insulin. Klart detta inte är metoden för alla diabetiker, men just våra grabbar tycks ju behöva ha det så!