Sälen, säger jag bara! Sälen! Imorgon är det äntligen dags igen!
Ett problem har jag dock. Jag är ju så fruktansvärt rädd för kräk-sjuka. En riktigt emetofob är jag, och har alltid varit. Jag märker ju att min rädsla är helt oresonlig. Men så här var det redan innan jag fick barn med diabetes. I alla år har jag försökt intala mig att det är inte kul, men det ÄR inte farligt. Det har ju inte direkt blivit lättare med tanke på att Sigge fått åka ambulans minst en gång varje vinter pga det här. Så helst av allt skulle jag vilja låsa in mig och familjen så att vi inte ska utsättas för livets alla risker.
Mardrömmen är definitivt att någon ska bli sjuk nånstans på en fjälltopp långt ifrån ...allt. Men så försöker jag tänka logiskt. Tänka på att det finns läkare även på fjälltopparna. Att det i värsta fall finns ambulanshelikopter. Ja, det låter drastiskt men så här är det att vara fobisk och lagom manisk.
Men viktigaste av allt, jag VÄGRAR att låta detta stoppa mig från att göra det jag vill. Alltså åker vi år efter år. Och njuter förstås. Trots konstant oro. Trots nära-döden känslor om nån yppar det minsta om ont i magen.
Nu hjälper det inte att både Viggo och Sigge kräktes sista morgonen förra året. Men vi är helt hundra på att det var en följd av svält-ketoner. Båda hade över tre i ketoner men bra blodsocker. De hade helt enkelt gjort av med mer energi än vad de fick i sig. Så i år ska vi trycka i dem än mer kolhydrater med tillhörande insulin. Klart detta inte är metoden för alla diabetiker, men just våra grabbar tycks ju behöva ha det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar