En annan sorts hjälte.

Vi pratar ofta om våra barn med diabetes. Hur fantastiska de är. Hur mycket de klarar av och står ut med. Men syskonen då? Detta att alltid, i alla lägen, stå ett steg bakom. Vänta på sin tur. Vänta på att alla mer eller mindre akuta behov är lösta.

Särskilt tydligt blir det när man har en fantastisk, ansvarstagande storebror. En som dessutom har två mindre bröder med diabetes. Allt Rasmus gör påverkas av hänsyn till diabetesen. Jag skulle kunna räkna upp mängder av tillfällen då mitt hjärta blöder för även hans skull mitt i allt. Som den gången då han frågade om han verkligen fick ta en till kaka. Han var ju inte låg. Lilla hjärtat. Man måste inte ha diabetes för att få ta en kaka. Vad är det för omvända signaler vi skickar?

Aldrig någonsin klagar han. Eller protesterar. Eller säger - men, jag då? Vi försöker se honom, höra honom. Men jag förstår också att han ibland försvinner i behandlingen.

Så för att visa honom hur fin han är, valde vi att uppfylla en dröm. Att få åka till Paris. Så här är vi nu. Vi myser, pratar och promenerar. När andan faller på fikar vi. Och äter glass. Och godis som vi har (i mängder). Utan att kolla klockan eller fundera på vad någon annan behöver i form av mat eller socker.

Vi har det med andra ord härligt. Men visst tänker vi på dem där hemma. Inte minst Rasmus som flera gånger ringt hem för att berätta nåt alldeles särskilt för Viggo. Kärlek <3