Tänk vilka konstiga referensramar man kan få. Över vad som är naturligt och normalt i ens vardag. Jag och ena barnet skulle byta pumpnål. I sig inget problem, om han bara får sätta den var han vill. Läs: alltid på samma ställe.
Men det funkar inte, det blir kuddar under huden och kroppen tar inte upp insulinet. Så sedvanliga diskussionen följer. Jag ritar prydligt upp var den INTE får sitta och sedvanliga förhandlingen inleds. Vi landar i att nålen måste vara utanför men plåstret får lov att vara på strecket. Lite trött och ur slag tappar jag det plötsligt. Ryter till visar mitt missnöje. Ångrar mig i samma ögonblick. Ber om ursäkt, nålen hamnar så småningom på plats. Nålen utanför men plåstret på. Barnet är nöjt och återupptar sin plats mellan brorsorna framför datorn.
Här sitter jag och funderar på just de nämnda referensramarna. Livet borde mest bestå av tjat kring kläder på golvet och diskmaskinen. Inte tjat och plötsligt hårda ord kring att sätta in en nål i magen. Så himla tokigt egentligen. Och jag vet inte om jag ska glädjas eller sörja det faktum att pojkarna inte tycker det är konstigare med nål-tjat än kläder på golvet-tjat.
Mina hjältar.
Vi lever i den verklighet vi har! Tjatet kan variera mellan att vem skall gå 3 km och hämta vatten idag i 35 graders hetta eller städning och strumpor på golvet. Verkligheten är som den är. Det är klart att du skall glädjas över att detta är normalitet för killarna. Det betyder att de accepterar sitt liv precis som det är! Ni kan gå och lägga er varje kväll mätta och ingen rädsla för överfall eller andra hemskheter. Krama dina killar (allihopa) och gläds åt dina fina killar. Som dom är!!
SvaraRaderaHej. Jag har en liten fundering och hoppas du orkar svara. Min systerdotter har precis fått diabetes, inlagd akut i göteborg. Hon är snart två och livet tog ju en chockartad vändning. Jag vet inte riktigt nu hur jag ska kunna stötta och hjälpa till. Vill försöka förmedla att det kommer gå bra men det är ju inte mitt barn, och inte jag som kommer bära oron och ta fighterna varje dag . Hur gör man? Har du tips på bra kontaktnät, hemsidor, hur man ska stötta eller i princip vad som helst? Mvh mia
SvaraRaderaHej Mia! Så klart det känns överväldigande för hela familjen. I nuläget gäller det att ta en dag i taget och bara landa. Det kommer bli bra, det kommer bli vardag även om den ser annorlunda ut. För att stötta din syster tror jag det bästa du kan göra är att helt enkelt finnas där. Med en kram och en axel att gråta en skvätt mot. Det finns sidor på Facebook som på sitt sätt är bra, men jag tycker man ska avvakta med dem. Även om det finns samhörighet finns det oxå överväldigande info. Föräldrar till barn med diabetes typ 1 heter iaf en av dem. Sen får ni gärna maila mig på Tovelovberg@hotmail.com eller på messenger. Sigge var ju nio månader vid debut, Viggo tre år så jag vet hur det är med en sån liten. Stor varm kram till er alla <3
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera