Sockrad skidåkning

Det är snöigt, iskallt och alldeles alldeles underbart. Vi åker skidor, dricker varm choklad med vispad grädde och bara njuter. När vi gjort det några gånger om, lämnar vi barnen på rummet framför Playstation, går ner och sätter oss i baren och njuter av ett glas vin framför öppna elden.

Det blir helt enkelt inte bättre än så här. Alla är trötta nöjda och härligt avslappnade.

Mitt i allt är det bara den lilla detaljen med det hopplösa blodsockret. Det går inte att få till det. På dagarna växlar grabbarna mellan att ligga tokhögt av adrenalinkickarna, till att toksjunka lika fort. Vi försöker så gott vi kan hänga med i svängarna utan att korrigera allt för mycket eftersom vi inte kan förutse hur det blir nästa ögonblick.

Vi får bara acceptera att vi gör så gott vi kan, även om det inte blir helt bra sockermässigt. Det är ju bara en vecka...

För övrigt var första natten riktigt spännande. Pumparna var nedställda, trots det behövde Sigge banan klockan 22, 00 och 03. Annars brukar vi försöka att bara jobba med dextro och basal-ändringar på nätterna, men det räckte inte, med råge.

Helt klart en utmaning för mamman att släppa iväg fyra-åringen i skidskolan... Men det funkar jättebra! Jag (eller David) har pejling på var de är, när halva lektionen har gått grabbar vi tag i ungen vid liften och testar. Skidläraren är förstås utrustad med lågmedicin för säkerhets skull.

Så kära nån, hela tiden får vi både utmanas och utvecklas. Både små som stora.